finlandssvensk litteratur

Efter att ha läst Michaelas blogginlägg med hänvisningen till Peter Lüttges artikel om den finlandssvenska litteraturens kräftgång har jag funderat lite extra på varför jag själv läser så få böcker skrivna av finlandssvenska författare. Min spontana tanke är att det inte är ett medvetet val, det har bara blivit så. Jag läser inte många böcker skrivna av finska författare heller. Det blir mest svenska författare, en del norska och så en del från den anglosaxiska världen.

När jag var barn och tonåring, kunde jag inte bry mig mindre i vem som skrev böckerna jag läste. Nåja, åtminstone var det inte särskilt viktigt. Visst läste jag gärna böcker av Astrid Lindgren, Edit Unnerstad, Enid Blyton och Carolyn Keene, men det kändes faktiskt rätt oväsentligt vem som skrivit dem. Jag ville t.ex. läsa om mysterier, och om hästar. Då valde jag böcker som handlade om mysterier eller hästar, och tittade knappt åt författarnamnen.

Fortfarande finns jag i den där mysteriegenren, kan man väl säga. Fortfarande, eller på nytt. Här emellan läste jag en hel del kärleksromaner och historiska romaner. Just nu känner jag inte så stor dragning till såna. “Vuxendeckare” började jag väl läsa när jag var i 12-årsåldern, och visst är det tur för mig att det ständigt ges ut nya sådana, så att de inte tar slut…

Men jag vill inte bli kriminalförfattare. Åtminstone inte nu. Det skulle kräva alldeles för mycket research, plus att jag är så mild av naturen att jag skulle ha svårt att hitta på otäcka saker. Jag skriver hellre om snälla, glada saker. I kombination med sorg och bekymmer, men det ska ändå bli bra, och mina böcker ska andas positivitet och livsglädje. Därför kommer jag inte heller att ta till mig några av mina högt värderade provläsares åsikter att mina bokpersoner är för snälla. Jo, jag ska fundera på den dramaturgiska framställningen så att boken inte blir för tråkig, men i min värld ÄR människor just så där snälla. Klart att man fixar en julgran åt familjens mormor/farmor, och klart att man för medicin åt henne när hon fått ryggskott, t.ex.

Åter till de finlandssvenska författarna. Kanske det är så att en del av de finlandssvenska böcker jag läst känns för dystra? Att det är just det som inte tilltalar mig? Att det finländska svårmodet också syns i de svenskspråkiga texterna? Jag vet inte riktigt, men jag har en känsla av att det kan vara så. Och jag vill inte räkna upp de “dystra författarna”, eftersom jag kanske inte riktigt gett dem en ärlig chans, då den första boken jag läst inte gett mersmak.

Men vet ni vad, jag har inte läst en enda bok av Kjell Westö. Det kanske jag borde göra?

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s