man kan ju inte lyckas jämt :)

Men så heter det också “two out of three ain’t bad”, så jag antar att jag får vara nöjd, och funkar inte plan A har man ju resten av alfabetet att ta till. Vad yrar jag om?

Nå, det är egentligen småsaker, men också småsaker kan kännas frustrerande, och då är det lika så bra att tillåta sig själv att vara ledsen eller irriterad en stund tills man har varit ledsen eller irriterad färdigt, och så tar man itu med plan B osv. Första strecket i räkningen infann sig på fredag eftermiddag, då maken kom hem med det jag hade beställt från Jysk.

– E va ganska liiti, sa han. Och jag svarade glatt att jo, det var ju inga stora saker, så de hade nog rymts i min bil, men att det var ju bra att han hämtade dem efter jobbet så slapp jag en extra stadsresa.

Det var ju nämligen så, att det var oväntat svårt att hitta vita cafégardinstänger, när jag var på jakt efter gardinstänger till villan. Och jag ville ha enkla, vita cafégardinstänger, inget annat. Inte kirsch, inte fantasirika knoppar, inte metallfärgade, utan vita. Såna hittade jag inte, och jag har aldrig särskilt bra tålamod när det gäller att springa i affärer, allra minst nu då jag har begränsad ork. Men efter att jag utgjutit min frustration på facebook och fått diverse tips kollade jag Jysks hemsida och konstaterade att såna finns i deras sortiment och tänkte att man kanske kan köpa dem via nätet. Det kan man, men eftersom jag också ville ha andra saker skulle frakten ha blivit jättedyr. Så jag tyckte att jag var väldigt smart då jag skrev upp nummer, namn och antal på de varor jag ville ha, for till Jysk i Vasa och visade listan för en trevlig, tjänstvillig ung man i kassan. Två saker som jag ville ha fanns i lager, de övriga skulle beställas och troligen komma om en vecka. Jag betalade, fick sakerna som fanns i lager med mig direkt och kände mig Mycket Nöjd.

Men ack, jag borde ju ha dubbelkollat vad jag hade betalat för, för när maken hade hämtat de resterande grejorna visade det sig att jag visserligen hade fått två nattduksbord, men att den trevlige unge mannen hade missat att det skulle vara tre st av den ena gardinstångsmodellen (den kortare) och två av den andra. Jag hade alltså betalat för – och fått – bara två stänger sammanlagt. Och jag som hade glatt mig så åt att vi skulle få sätta upp alla gardinerna den här helgen. Maken tröstade mig med att det nog fanns mer av de där stängerna nu, så det finns säkert gardinstänger i lager om jag far dit på nytt under den inkommande veckan. Om jag hade hämtat grejorna själv, hade jag ju märkt att det var för få gardinstänger och kunnat köpa tre till på samma gång, men maken visste inte hur många jag hade beställt, så även om han tyckte att två var lite hade han bara tackat och tagit emot…

Nå, det finns värre saker här i världen. Och vi fick ju i alla fall börja med de där gardinerna.

Sen när vi skulle ge oss iväg till villan mot kvällen, hade jag packat (det mesta) och lagt alla väskor innanför dörren. Jag hade bara datorväskan kvar. Min laptop är jättelångsam när det gäller att starta sig och stänga av sig, så jag klickade på “stäng av” och gick för att “pudra näsan”. När jag kom ut från wessan, hade maken redan packat alla väskorna som stod innanför dörren i bilen, så jag tog bara hunden och gick glatt ut och tänkte att vi hade allt.

Tja. Det första jag märkte att jag saknade när vi kom fram, var min medicin. Och vi som Brukar kolla upp den saken när vi far “har du din medicin” alternativt “och jag har packat min medicin”. Men jag har ju varit med förr, och vet att jag KAN glömma, så jag hade en ask med tillräckligt många kapslar här. Ingen skada skedd, alltså. Jag behöver min medicin mot depression och ångest, jag får besvärliga abstinenssymtom om jag inte tar den.

Sen kom följande missräkning. Datorväskan var ju hemma 😦 jag glömde den i hastigheten. Och jag som ska vara här ända till tisdag, och ska jobba hemifrån (dvs. från skären) på tisdag, jag behöver faktiskt datorn. Och så vill jag ju ha den annars också. Jag hade börjat virka mormorsrutor, och hade sett framför mig hur jag skulle njuta av fredagskvällen ivrigt virkande vidare, och att jag skulle lyssna på slutet av den spännande ljudboken jag har på gång. Nu var både datorn, virknålen och glasögonen kvar hemma pga. att jag förhastade mig med att gå ut till bilen och tro att allt var packat.

Men jag har ju som sagt var varit med förr. Jag fick sticka i stället, stickningar hade jag här, och jag klarar mig ändå hyfsat utan glasögon, och så lyssnade jag på en ljudbok på yle arenan via telefonen i stället. Och i går kom en av sönerna hit för att fira villaavslutning, så då fick han ta väskan med sig. I går pysslade vi med så mycket annat att jag inte “hann” ta fram datorn, och inte “hann” jag handarbeta heller, men det var en glädje att veta att grejorna fanns här. Glasögonen använde jag i alla fall en liten stund på kvällen då jag löste korsord.

I dag är det alldeles underbart väder. Kanske det rentav kan bli en bikinistund i solen denna “sommarens sista dag”?facklor

Advertisements

villaavslutning

Så är en av de stora profana helgerna för oss kustösterbottningar här (igen, känns det som), nämligen villaavslutningen eller veneziaden, de lokala uttrycken varierar. Vilken tur att sista veckoslutet i augusti ändå inte innebär att det är Förbjudet att åka ut till sommarstugan under hösten. Jag antar att traditionen delvis har att göra med att skolorna började i september tidigare, att man kanske inte hade vinterbonade stugor, att mammorna var hemma (vilket jag tror dels är en myt, dels ett… klassrelaterat fenomen) och kanske bodde med barnen i sommarstugan under sommarlovet medan pappan fortsatte jobba och kom ut och hälsade på ibland. Gräsänkling, liksom. Vad vet jag.

Hursomhelst är det ett fint veckoslut, i synnerhet om vädret tillåter, då folk pryder sina trädgårdar både på land och till havs med facklor och lyktor för att fira att man är tacksam över sommaren som gått och välkomnar hösten med öppna armar. Många gillar ju att det blir mera vardag och rutiner igen. Att kurser, körer, jumppa och allt vad det nu kan vara kör igång.

Jag gillar ju som bekant mest att Ta Det Lugnt nuförtiden. Några raketer har vi inte köpt i år. Vi har inte heller varit några stora raketkonsumenter, men under några år var pojkarna väldigt förtjusta i att ha lite egna fyrverkerier. Och visst är det vackert, om än “onödigt” (som så mycket annat). Men det är så många andra som har raketer, så man brukar få tjuvtitta lite på andras fyrverkerier fastän man inte köper några egna 🙂

Och så gillar jag att laga mat. I kväll ska jag prova ett recept på fisksoppa, och i morgon blir det rostbiff med diverse tillbehör. Sen ska jag stanna kvar vid villan ända till tisdag kväll. Jag har flyttat lite på mina arbetsdagar pga. att det är inskription på onsdag och personaldag på torsdag, så jag ska vara ledig på måndag och jobba hemifrån (från skären) på tisdag. I vanliga fall är jag på jobbet må-ti och jobbar hemifrån på to.

Solen skiner och jag ser fram emot att maken ska komma hem på eftermiddagen och vi ska få bege oss iväg. Trevlig helg till alla, oavsett om ni firar villaavslutning eller inte! 003

snäckor och sånt

Mumintrollen och Tove Jansson har varit populära så länge jag kan minnas, men visst har det varit något av en muminboom i sommar, med anledning av att Tove Jansson skulle ha fyllt 100 år i år om hon hade levat. Jag nämnde tidigare här på bloggen att jag börjat lyssna via Arenan på när Tove Jansson läser ur sina egna böcker. Det fanns mera än jag såg från början, om man letar i arkivet finns det många ljudböcker! Nu lyssnar jag dels på Trollkarlens hatt, dels på Sommarboken.

Däremot har jag inte lyssnat på Vem ska trösta Knyttet? i sommar, men den kan jag nästan utantill. Och för nån vecka sen kom ett citat ur den boken för mig.

“Vad gör man med en snäcka, om man ej får visa den?”

bilden är googlad
bilden är googlad

Och jag tänkte på alla ensamma människor, som inte har någon att visa sina verkliga eller bildliga “snäckor” för. Eller som är omgivna av missunnsamma, oempatiska människor som kommenterar “det där var väl ingenting”, eller “jaså, en snäcka. Jag har hundratals där hemma.” eller “då skulle du se Pelles snäcka, där snackar vi Snäcka med stort S” eller “du behöver inte visa snäckor för mig, jag avskyr såna”. I stället för att glädjas med den andra människan, och förstå att just hennes (eventuellt lilla) snäcka är så betydelsefull för henne.

Vi människor är också olika när det gäller vem vi vill visa våra snäckor för, och hur många vi vill visa dem för. Eftersom jag inte har något emot att synas och höras, kan jag vara lite obetänksam och oempatisk när det gäller andra(s) snäckor. Jag vill ju så gärna visa än den ena, än den andra – eller varför inte hela världen – vilken fin snäcka jag har hittat. Om “snäckan” då är t.ex. en familjemedlem eller en vän som inte vill visas upp, blir jag lite ledsen, även om jag kan försöka acceptera saken (det beror på vem det är och i vilket sammanhang). Att jag vill visa upp snäckan för så många som möjligt är ju ett bevis på kärlek och uppskattning, som jag ser det. Det kan också bli tvärtom, om man själv upplever sig som en snäcka som ingen vill visa… bryr min vän sig om mig då, om hen inte vill synas tillsammans med mig?

Tänkvärt!

söndagens text :)

Det här skrev jag i söndags, då jag inte kom in på bloggen.fi utan använde min reservblogg:

Jaha, ännu en dag då bloggen.fi behagar strejka. Typiskt, då det var där och inte här jag fått kommentarer, jag ska försöka komma ihåg att svara på dem en annan dag.

I dag låg jag i solen och njöt av den sista sommarlovsdagen medan jag lyssnade på en del av programmet Lördax från i går. Jag tyckte att det skulle vara intressant att höra vad en “motivator” har att säga. Eller motivationscoach, som Magnus Lönnqvist också kallas. Och så funderade jag lite på hur en motivator skiljer sig från en mental tränare, eftersom min syster nyligen blivit klar med sin mental tränare-utbildning. Men det hör inte hit.

Det Magnus Lönnqvist, som har varit professionell idrottsman inom triathlon och även varit med i Iron Man-tävlingar, skulle tala om var alltså om hur man kommer tillbaka till vardagen och hur man kan peppa sig att ta itu med sitt liv och få ordning på det ena och det andra efter semestern. Själva “problemet” känns främmande för mig, även om jag kan känna igen vissa saker både hos mig själv och hos andra. Det beror förmodligen både på hur man brukar tillbringa sin ledighet och vad det är man behöver skärpa sig med när man återgår till vardagen.  Och så tog han upp de tre hörnstenarna kost, motion samt tid för vila och återhämtning. För det folk har problem med är tydligen att de slappar och “slarvar” under semestern, och vill få ordning på sitt liv när vardagen och rutinerna återvänder.

Intressant. För det enda jag genom tiderna har kunnat ha liite problem med efter ledigheterna, det är att kunna få sömn på kvällen då jag vet att jag ska upp tidigare. Numera är det sällan ett problem, eftersom jag snarare sover hur mycket som helst och när som helst om jag vill och får. Det där med att pallra sig i säng i tid lärde jag mig raskt när jag blev förälder. Jag vet att många föräldrar vill ha och uppskattar s.k. egen tid eller vuxentid efter att barnen har gått och lagt sig. Det har vi valt bort i vår familj. För mig har det utan vidare varit viktigare att få sova. Alltså, det gällde att komma sig i säng så fort som möjligt. Vi har heller aldrig haft några problem med att få barnen att gå och lägga sig då de var mindre. Inte har små barn lust att sitta uppe och uggla, om föräldrarna sover. Det är tråkigt. Ergo: gå och lägg dig, så sover nog ungarna också.

När det gäller att komma igen med att börja stiga upp om morgnarna, har vi kört chockterapi: man sover halva dagen tills skolan/jobbet börjar, sen stiger man upp när man ska iväg. Snoozar gör man INTE. I alla fall inte maken och jag. Man är kanske lite virrig en vecka eller två, sen har man vant sig. Det ansåg ML också i radioprogrammet.

Eftersom jag inte brukar uppleva att jag slarvat under ledigheterna, i synnerhet inte under sommaren, så har jag inget behov av att skärpa mig med maten. För mig har det alltid varit lättare att äta både gott och lätt när det är sommar, jag har varit mera utomhus och inte haft problem med att jag skulle sitta stilla för mycket när jag är ledig. Men jag ser fram emot att börja träna mera regelbundet, det gör jag. Utan att det skulle vara något oj-nu-behöver-jag-skärpa-mig-tvång.

I stället för att skärpa mig, vill jag försöka (även detta läsår) att ta med mig något av sommarlovets lugn in i vardagen. Och för mig är det sömn, vila och återhämtning som fortfarande är viktigast. Jag skulle alltså inte rita mitt behov som en liksidig triangel, utan hellre t.ex. så här:

Kost, motion samt vila och återhämtningKost och motion är lika viktiga kuggar i mitt maskineri, och de är redan någorlunda under kontroll. Förra året lovade jag mig något alldeles utmärkt, som jag ska fortsätta att lova mig också detta läsår. För det allra, allra mesta ger jag mig själv tillåtelse att gå och lägga mig (minst) 9 timmar innan jag ska stiga upp. Då vet jag att jag i lugn och ro kommer att hinna sova en god natt, även om jag aldrig somnar genast. Jag har tid att varva ner, att t.ex. meditera, tänka färdigt, lösa lite korsord, köra avslappningsövningar osv. tills jag är beredd att sova. Oj, vad jag skulle ha behövt det redan tidigare i livet. Men när barnen var mindre fanns det liksom inte en chans att jag skulle ha hunnit i säng i så god tid, då jag dessutom ofta skulle vara så tidigt på jobbet. Hurra för flexibla arbetstider!

Sover man inte genast den första/de första nätterna, gör man nog det så småningom, och vilar gör man i alla händelser då man ligger och slappnar av. Jag tror inte ett dugg på att man ska stiga upp och göra något om man inte får sömn. Dessutom är ju det förfärligt störande för den man sover med, om man inte är ensamstående.

Men vi är ju alla olika. Om nån annan tycker att det är bättre att vara uppe längre eller att vara uppe och göra något på natten då man inte kan sova måste ju någon få göra så.

I morgon ska jag köra igång den första “vardagsveckan” med ett spinningpass kl 06.45, medan jag ännu har sommarkrafter kvar 😉 det har varit lite dåligt med morgonträningsorken de senaste åren. Det ser jag fram emot, då är man full av energi inför arbetsdagen!

skönhet och sånt

Skönheten finns i betraktarens ögon, sägs det. Och jag tror att det stämmer, till stor del. Samtidigt påverkas man förstås mer eller mindre av rådande skönhetsideal. Eller håller fast vid “förlegade” skönhetsideal, om man fått några år på nacken och ett tidigare skönhetsideal liksom har fastnat i ens medvetande.

Jag vet inte om det är så, men jag tror att dagens unga funderar mera på sin kropp som helhet och hur den ser ut än vi/jag gjorde när jag var ung. Om jag minns rätt, var det ansiktet och huruvida man hade ett sött ansikte som var Betydelsefullt. Jag har ett osymmetriskt ansikte med stor och ful näsa, alltså var jag inte söt. Att jag sen av en givmild Moder Natur var begåvad med en tämligen välproportionerad kropp funderade jag inte så mycket på. Vem brydde sig om sånt… annat än om man ville bli Miss Finland eller liknande. Och därtill var jag för kort och för “tjock” (och förstås för ful). Misserna var minst 10 cm längre men vägde lika mycket/lite som jag. Jag minns att jag brukade tänka med ett snett leende att min kropp påminde mera om Marilyn Monroes än om Miss Finlands, och att det inte var så illa. Så funderade jag inte mer på det.

Men det var ju den där fula näsan. Den dras jag med fortfarande. Den saken kom jag att tänka på idag igen, då jag läste min gymkollega Jannas blogg. Om skönhet, och hur det kan göra ont både att vara “ful” och att vara “vacker”. Jag har jobbat mycket på att acceptera min fula näsa, även om jag tidigare tänkt att ifall jag skulle vara rik, skulle jag låta plastikoperera den. Men, som en av mina tidigare studiekamrater sa, när vi talade om det här med näsan – tror du att du skulle bli lyckligare med en “ny näsa”? Och hur skulle den i så fall se ut?

Tja. Maken tog ett foto av mig när vi hade examensfest för våra två mellanbarn. En bild som han tycker om, men som jag blev rent förfärad av pga. den där NÄSAN som syns så bra. Som ett led i att sluta skämmas för min fula näsa ska jag pina mig själv med att publicera den bilden här. Inte för att gå med håven och önska att ni kommenterar och säga “men din näsa är helt ok” eller för att jag ska härdas om ni kommenterar och säger “bevare mig väl, din näsa är verkligen gräslig” utan för att näsan är den enda näsa jag har, jag kan andas genom den och det är huvudsaken och vem bryr sig egentligen om huruvida jag har en ful näsa eller inte, jag har ju andra “kvalifikationer” och nu är det verkligen dags att strunta i den detaljen en gång för alla 🙂

Den fula näsan

havet och sjön

Då och då har jag funderat på det där med att man talar om “sjön” fast man menar “havet”. Det kan hända att jag berört ämnet tidigare också. Jag påmindes om saken på nytt bl.a. via Pappan och havet, och via ett citat ur en film om Jönssonligan, då en tysk affärsman säger “Sehr schön” (= mycket vackert) när han tittar ut över skärgården, och Sickan svarar en smula förvirrat “ja, man ser sjön”. Men det kan ju inte vara fel att säga sjön? Man talar ju om att fara “till sjöss”, nåja, man kan fara “till havs” också, åtminstone om man heter Jussi Björling. Och så kan man vara en sjöman. Inte en havsman 😀 Men på finska heter det faktiskt merimies. Undrar om en som jobbar på en insjöbåt också är en merimies eller om han är en järvimies….

Finland är fullt av sjöar, och ändå är det liksom havet som gäller, åtminstone för de flesta som bor vid kusten. Visst skulle man kunna ha en stuga vid en insjö också, men det känns inte riktigt… riktigt. Även om det av förklarliga skäl är en stuga vid en insjö som de flesta finländare har, om de har en stuga vid vattnet, alltså. Det där med insjöar är något som jag har väldigt liten erfarenhet av. Inte för att jag har stor erfarenhet av hav heller, men det är i havet jag har lärt mig simma. Jag kommer ihåg vilken chock jag fick första gången jag simmade i Mälaren, och fick lite vatten i munnen. Urk och fy och blä så illa det smakade, då det inte var salt… Fortfarande har jag badat så sällan i insjöar att jag tycker samma sak. Och då är ändå vattnet i Kvarken inte särskilt salt.

Det ser ut att bli ännu en varm dag. Dags att lägga sig i solen, så länge den får vara framme, för den dagliga sol-och-vila-timmen. Kanske jag lyssnar på sommarprat, eller på Pappan och havet, eller läser ur Idioten… Så skönt att kunna välja. sehr schön - ser sjön

i går…

…kände jag för att blogga, men då kom man inte in på bloggen.fi 😦 så jag skrev i min reservblogg. Här kommer en kopia av det inlägget:

Måndag igen. Och sista sommarlovsveckan för min del. Det har varit – och är – en lång, skön, välbehövlig ledighet. Visst har jag funderat ibland om det skulle ha varit bra att spara en vecka till hösten, men jag valde att ha det så här i stället, och om det blir svårt att orka under hösten går det säkert att lösa så att jag kan ta en vecka ledigt då också. Hellre det än att bli sjukskriven, om det hjälper med en andningspaus på en vecka!

Jag ser också fram emot att börja jobba igen. Att ta itu med diverse texter och kursförberedelser. Hoppas att kreativiteten flödar efter all sol jag tankat, efter all frisk luft jag andats, efter alla renande bad och alla tänkvärda texter jag tagit del av – som inte haft med jobbet att göra, men alltid med Människan, och mitt jobb handlar så mycket om Människan och hennes villkor att alla erfarenheter, praktiska eller litterära, kan komma till nytta på något sätt i något skede.

Häromsistens kom jag mig för att börja lyssna på Sommarpratarna i Radio Vega. Jag har sporadiskt, under många år, lyssnat på en och annan sommarpratare i Sveriges Radio, men jag minns faktiskt inte om jag kommit mig för att lyssna på Vegas sommarpratare tidigare. De få sommarprat jag lyssnat till i sommar har varit underhållande, intressanta och inspirerande på olika sätt. Och som vanligt väcks det så många tankar hos mig, tankar jag gärna skulle skriva ner, men jag har liksom inte haft lust att sätta mig vid datorn för att skriva.

Dagens inlägg blir alltså som så ofta ett sammelsurium av axplock ur det jag funderat på. Sommarpraten har bl.a. väckt tankar om hur man upplever sin depression (om man har eller har haft en eller flera depressioner, alltså). Jag håller med Mathias Rosenlund om att vanmakt är något av det mest utmärkande för depressionen. Det var svårt att förklara vanmakten för “min” psykiater, som har finska som modersmål. Han talar visserligen en god svenska, men ingen av oss kom på något exakt finskt ord för det jag ville uttrycka. Otillräckligheten är kanske vanmaktens föregångare. Efter att jag i årtionden kämpat med min egen otillräcklighet och mina tillkortakommanden, slog vanmakten ner. “Jag kan faktiskt inte. Nu går det inte längre. Alls. På riktigt.” Och trots allt lidande det innebar, var det också skönt. När det inte längre gick att anstränga sig. När det inte fungerade att skärpa sig, för att tankarna helt enkelt inte kopplade. När allt bara var vila.

Där är jag ju inte längre. Men fortfarande är tillvaron mycket vila. Annars slutar det fungera igen. Och nu, när jag fått mera råg i ryggen, på riktigt, också invärtes och inte enbart som en strävan, kan jag ärligt säga att jag inte vill “tillbaka”. Det är inte önskvärt. Jag vill helt enkelt inte ha det som det har varit. Basta. Nu mår jag bra, och det är huvudsaken. Om det inte räcker för Samhället, är det samhället det är fel på. Och jag har verkligen så småningom kunnat ta till mig arbetshälsovårdsläkarens ord – att kunna jobba 50 % är också att “ha arbetsförmåga”. Att jag eventuellt inte kommer att kunna jobba mera än så betyder inte att rehabiliteringen har “misslyckats”.

Via sommarpraten och yles arena kom jag till min förtjusning också in på lite ljudböcker. Jag hade inte tänkt på att man kan hitta sådant också via radion. Så nu har jag lyssnat på Farlig midsommar, skriven och uppläst av Tove Jansson, och håller på med Pappan och havet. Tyvärr missade jag början av den farliga midsommaren, eftersom avsnitten endast finns på arenan under en begränsad tid. Vad trevligt det är att läsa böcker från sin barndom på nytt! Och jag tror alldeles säkert att det är så som jag hört, att Tove Janssons böcker på många sätt är skrivna (också) för vuxna. Jag kan gott förstå att jag inte odelat tyckte om Pappan och havet när jag var barn. Jag gillade inte den melankoliska tonen, och att Muminpappan var så gnällig och vresig. Nu, när jag s.a.s. vet bättre hur det kan vara, har jag en annan förståelse för Pappans situation.

Och som vanligt fnissar jag länge av förtjusning åt finurliga formuleringar. T.ex. “Hemulernas Frivilliga Orkester”. Finns det en… ofrivillig dito då också, om det måste poängteras att den är Frivillig? När jag kastade fram denna tanke för Familjen, invände maken att det inte nödvändigtvis måste vara så, eftersom de som jobbar inom räddningsväsendet inte heller hör till Ofrivilliga Brandkåren i motsats till de Frivilliga Brandkårer som finns. Och det har han ju rätt i. Kanske hemulorkestern alltså bestod av icke yrkesmusikerhemuler.

Vidare blev jag alldeles överförtjust i fångvaktarhemulens lilla försiktiga kusin. Hon virkar, för att känna sig lugn. Jag stickar, men det är ungefär samma sak. Underbart. Redan då, när boken skrevs, visste man alltså att handarbete har en rogivande verkan. Kanske Människan alltid på något sätt har vetat det. Och Hemulerna.

Jag förstår också Pappans behov av havet på ett annat sätt nu, då jag själv vill vara vid havet. Helst så nära vattnet som möjligt. Men jag vill inte vara ytterst i havet. Öppna horisonter skrämmer mig. Undrar om det är något jag borde ta upp i terapin, som börjar på nytt på onsdag efter terapeutens semester?