man kan ju inte lyckas jämt :)

Men så heter det också “two out of three ain’t bad”, så jag antar att jag får vara nöjd, och funkar inte plan A har man ju resten av alfabetet att ta till. Vad yrar jag om?

Nå, det är egentligen småsaker, men också småsaker kan kännas frustrerande, och då är det lika så bra att tillåta sig själv att vara ledsen eller irriterad en stund tills man har varit ledsen eller irriterad färdigt, och så tar man itu med plan B osv. Första strecket i räkningen infann sig på fredag eftermiddag, då maken kom hem med det jag hade beställt från Jysk.

– E va ganska liiti, sa han. Och jag svarade glatt att jo, det var ju inga stora saker, så de hade nog rymts i min bil, men att det var ju bra att han hämtade dem efter jobbet så slapp jag en extra stadsresa.

Det var ju nämligen så, att det var oväntat svårt att hitta vita cafégardinstänger, när jag var på jakt efter gardinstänger till villan. Och jag ville ha enkla, vita cafégardinstänger, inget annat. Inte kirsch, inte fantasirika knoppar, inte metallfärgade, utan vita. Såna hittade jag inte, och jag har aldrig särskilt bra tålamod när det gäller att springa i affärer, allra minst nu då jag har begränsad ork. Men efter att jag utgjutit min frustration på facebook och fått diverse tips kollade jag Jysks hemsida och konstaterade att såna finns i deras sortiment och tänkte att man kanske kan köpa dem via nätet. Det kan man, men eftersom jag också ville ha andra saker skulle frakten ha blivit jättedyr. Så jag tyckte att jag var väldigt smart då jag skrev upp nummer, namn och antal på de varor jag ville ha, for till Jysk i Vasa och visade listan för en trevlig, tjänstvillig ung man i kassan. Två saker som jag ville ha fanns i lager, de övriga skulle beställas och troligen komma om en vecka. Jag betalade, fick sakerna som fanns i lager med mig direkt och kände mig Mycket Nöjd.

Men ack, jag borde ju ha dubbelkollat vad jag hade betalat för, för när maken hade hämtat de resterande grejorna visade det sig att jag visserligen hade fått två nattduksbord, men att den trevlige unge mannen hade missat att det skulle vara tre st av den ena gardinstångsmodellen (den kortare) och två av den andra. Jag hade alltså betalat för – och fått – bara två stänger sammanlagt. Och jag som hade glatt mig så åt att vi skulle få sätta upp alla gardinerna den här helgen. Maken tröstade mig med att det nog fanns mer av de där stängerna nu, så det finns säkert gardinstänger i lager om jag far dit på nytt under den inkommande veckan. Om jag hade hämtat grejorna själv, hade jag ju märkt att det var för få gardinstänger och kunnat köpa tre till på samma gång, men maken visste inte hur många jag hade beställt, så även om han tyckte att två var lite hade han bara tackat och tagit emot…

Nå, det finns värre saker här i världen. Och vi fick ju i alla fall börja med de där gardinerna.

Sen när vi skulle ge oss iväg till villan mot kvällen, hade jag packat (det mesta) och lagt alla väskor innanför dörren. Jag hade bara datorväskan kvar. Min laptop är jättelångsam när det gäller att starta sig och stänga av sig, så jag klickade på “stäng av” och gick för att “pudra näsan”. När jag kom ut från wessan, hade maken redan packat alla väskorna som stod innanför dörren i bilen, så jag tog bara hunden och gick glatt ut och tänkte att vi hade allt.

Tja. Det första jag märkte att jag saknade när vi kom fram, var min medicin. Och vi som Brukar kolla upp den saken när vi far “har du din medicin” alternativt “och jag har packat min medicin”. Men jag har ju varit med förr, och vet att jag KAN glömma, så jag hade en ask med tillräckligt många kapslar här. Ingen skada skedd, alltså. Jag behöver min medicin mot depression och ångest, jag får besvärliga abstinenssymtom om jag inte tar den.

Sen kom följande missräkning. Datorväskan var ju hemma 😦 jag glömde den i hastigheten. Och jag som ska vara här ända till tisdag, och ska jobba hemifrån (dvs. från skären) på tisdag, jag behöver faktiskt datorn. Och så vill jag ju ha den annars också. Jag hade börjat virka mormorsrutor, och hade sett framför mig hur jag skulle njuta av fredagskvällen ivrigt virkande vidare, och att jag skulle lyssna på slutet av den spännande ljudboken jag har på gång. Nu var både datorn, virknålen och glasögonen kvar hemma pga. att jag förhastade mig med att gå ut till bilen och tro att allt var packat.

Men jag har ju som sagt var varit med förr. Jag fick sticka i stället, stickningar hade jag här, och jag klarar mig ändå hyfsat utan glasögon, och så lyssnade jag på en ljudbok på yle arenan via telefonen i stället. Och i går kom en av sönerna hit för att fira villaavslutning, så då fick han ta väskan med sig. I går pysslade vi med så mycket annat att jag inte “hann” ta fram datorn, och inte “hann” jag handarbeta heller, men det var en glädje att veta att grejorna fanns här. Glasögonen använde jag i alla fall en liten stund på kvällen då jag löste korsord.

I dag är det alldeles underbart väder. Kanske det rentav kan bli en bikinistund i solen denna “sommarens sista dag”?facklor

Advertisements

2 thoughts on “man kan ju inte lyckas jämt :)

  1. Tänkte ju börja kommentera på facebook (som ju är en nymodighet för mig), innan jag tänkte mig för och som vanligt gick in på din blogg.

    Det där med att glömma saker då man ska till villan är bara alltför bekant. Tänkte mig för många gånger igår, men hade i alla fall glömt två saker: fetaost och glass. Glassglömmandet var en smärre katastrof, för den skulle vi ju ha till äppelpajen! Men som tur var hade dottern ett paket i grannvillan och allt var frid och fröjd. Fetaost fanns från förr i villakylskåpet.

    1. 🙂 Ofta får jag åtskilligt fler kommentarer på fb än här i bloggen, Kicki, om jag länkar till inlägget (vilket jag inte alltid gör).

      Jo, när man bor på flera ställen är det inte alltid så lätt att hålla reda på vad man har var och vad man ska ha med sig, hur man än funderar.

      Vi har ingen frys vid villan än (vi har nog tänkt att vi ska skaffa en så småningom bara vi hittar en riktigt liten), men jag tog faktiskt med glass i fredags, för att äta efterrätten här i stället för hemma. Det var sån där Aino-glass, som är i en plastask. Jag såg att den var påbörjad, och tänkte att det som var kvar var en lagom stor portion för mig. När jag öppnade asken var drygt hälften av glassen kvar, så jag fick en STOR glassportion 😀 inte kunde jag ju låta glassen förfaras. Det kändes som en bra tröst efter de små missräkningarna.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s