hälften, eller mer

Vårt liv varar sjuttio år, eller åttio år, om det bliver långt; och när det är som bäst, är det möda och fåfänglighet, ty det går snart förbi, liksom flöge vi bort. (Psaltaren 90:10, 1917 års översättning.)

Femtio år. Mitt i livet, brukar man säga, även om man statistiskt sett troligen redan har passerat mitten när man hunnit så långt. Äntligen har jag fyllt 50. Äntligen, får man väl säga, eftersom det, oavsett om man anser åldern påverka människan eller inte, är en milstolpe med stor traditionell tyngd.

Firade gjorde vi ju redan i somras, med resan till Island. Maken och jag firade lite på tumanhand nu också, genom att använda en presentcheck vi fått till en Stockholmskryssning. Och så firade barnen oss i går med att bjuda på en överraskning: vi var till Power Park och körde go-cart, och så blev vi bjudna på lunch vid Härmän kuntokeskus. Det var vår gemensamma present från dem. Maken fyllde nämligen 50 i augusti, vi är jämnåriga.

Jag tror att det börjar bli fyra år nu, som jag gnällt om medelålderskriser, viidenkymmenen villitys och senare dessutom burnout och depression här på bloggen. Kanske det börjar bli dags att sluta gnälla. Inte för att jag är helt tillfrisknad än, men det finns ju annat i livet än sorger, kriser och brist på ork och förmåga.

Enligt Aristoteles lär man sig dygder, t.ex. mod, genom att handla som en modig människa skulle göra, och när man har gjort det tillräckligt många gånger har man inpräntat det modiga beteendet i sig själv till den grad att man faktiskt har blivit modig. Jag tror att det ligger mycket i den saken. Att övervinna sina rädslor genom att utmana dem. När jag har diskuterat med andra medelålders tanter (och farbröder) om livet efter 40, har vi ofta varit överens om att det är naturligt att man kommer till någon sorts vändpunkt, vare sig man vill kalla den kris eller inte, och vare sig den leder till problem eller inte, när man är i den här åldern. För kvinnor är det av naturen så att man inte längre är (potentiellt) fruktsam, och redan en sådan sak ändrar på villkoren för livet.

Det är nu man (förhoppningsvis) har både tid och ork för att ägna sig åt sådant som har fått ligga på is under tider då man haft småbarn och/eller gjort karriär. Det är nu man också är tillräckligt gammal för att allt mindre bry sig om vad folk tycker om det ena eller det andra. De flesta människor över 40 är liksom redan rätt etablerade i samhället, vare sig man tänker samhället i stort eller som en mindre gemenskap, och behöver inte upprätthålla någon fasad för att bli godkända, invalda, utvalda osv. Visst finns det de som fortfarande tänker på upprätthållandet av fasaden trots att de nått mogen ålder. Och det må stå var och en fritt att göra så, om det känns väldigt viktigt för en. Och visst finns det saker man mer eller mindre får foga sig i för att gå att ha i möblerade rum i slott och koja.

Men ändå. Det är nu man verkligen har möjlighet att tänka

  1. Vem bryr sig, samt
  2. Alltid retar det nån.

För (1) de flesta människor har så fullt upp med att bekymra sig över sin egen situation och vad andra till äventyrs kan tänka om dem, att de är föga intresserade av vad andra gör. Det är bara att acceptera fakta. Man är inte så intressant som man själv gärna vill tro. Visst finns det de som alltid har något att påstå om sina medmänniskor, och förefaller vara behäftade med en naturlig nyfikenhet gällande andras göranden och låtanden. Låt dem få ha det. Varför skulle du bry dig i vad de tycker? Och skulle du bry dig, så är det väl bra att (2) röra om i deras sandlåda och retas lite så att de har något att tala om. Det kan ju vara roligt att väcka uppmärksamhet också. (Aha, där har vi det där med att vara så intressant som man själv gärna vill tro igen 😉 )

Så i fortsättningen ska jag bara skriva glada inlägg om vardagliga trivialiteter. Tror jag. Om jag vill. För jag gör vad jag vill, medan andra gör vad de får… och om jag vill ändra mig så gör jag det.

♪♪♫♪♪ I’m fifty and I know it… ♪♪♫♪♪

Och nu bestämmer jag att jag vill städa av köksbordet och läsa Vasabladet.

11 thoughts on “hälften, eller mer

  1. Grattis till hälften, då! När man blir äldre känns det ju som om de yngre skulle hinna ikapp på något vis. Det är inte så stor skillnad på att vara 50 och 55, man är praktiskt taget jämngamla. Eller så är det bara något man intalar sig. Jag känner också som du, att nu är jag så gammal så nu kan jag säga vad jag tycker eller säga ifrån om det behövs. Tack vare livserfarenheten, kanske.

    Där efter 55 börjar man lite fundera på pensionen – tidigare kändes det så avlägset. Sedan när pensionen närmar sig kan man börja tänka hur det ska gå att gå hemma om dagarna. Allting går i alla fall, ingen vits att bekymra sig på förhand.

    1. Tack, Kicki! Jag tycker också att man är praktiskt taget jämngammal med ett stort åldersspann numera. Det känns som att både 40-åringar och 60-åringar är “ungefär i min ålder”.

      Men jag funderar nog redan på pensionen, kanske pga sjukskrivningen. Jag tror att jag kommer att trivas som fisken i vattnet, jag som så gärna hade velat vara hemmafru. Men man vet aldrig, det kan kännas annorlunda sen när det blir dags.

  2. Gratulerar på 50-årsdagen! Även om jag själv aldrig tyckt att tilltagande ålder nu är det jag helst vill bli gratulerad till. Du har ju långt till pension då ännu, men eftersom Kicki berör den så passar jag på att skriva att jag satte värde på att bli gratulerad till den, för den hade jag verkligen sett fram emot. Och som pensionär trivs jag som fisken i vattnet. Men det är säkert högst individuellt med den saken. För en del är det ingen lyckotillvaro.

    1. Tack, Rune! Du kan ju tänka så här: man firar inte den tilltagande åldern, utan det faktum att någon har blivit född 🙂

      En del trivs utmärkt med att gå i pension, andra inte. För de flesta tror jag att det är lite blandade känslor och upplevelser, lite som då man bytt jobb. Man känner en viss saknad efter det gamla sammanhanget, efter kollegorna osv. samtidigt som man gläds över det nya.

  3. Grattis!Varje ålder har sin glädje, men nån längtan efter att vara tjugo igen har jag definitivt inte.Det bästa är väl att man är nöjd med den ålder man befinner sig i, den går ju ändå inte att ändra. 😉

    1. Tack, Måsa-Mållon! Jag kan inte heller säga att jag skulle längta efter att vara i någon annan ålder, även om jag tycker att det k-a-n-s-k-e var allra bäst att vara 22-23 år. Men på många sätt är tillvaron mera bekymmersfri nu, vilket kan låta paradoxalt, men jo, så är det ändå.

  4. Grattis! Själv slog jag till med jämna antalet decennier i år och så här långt känns det ganska bra att vara 40 🙂 För min del tror jag att det beror på att jag har en fruktansvärt lång startsträcka när det gäller det som vi rubricerar livet och därför först nu börjar bli lite varm i kläderna… Så skriv du vad du vill – både glatt och gnälligt!

    1. Tack, Linda! Att vara 40 och att vara 50 känns ungefär likadant, dvs. riktigt bra 🙂 Den enda skillnaden (för mig) är att när jag var 40 hoppades jag ännu på att få ett barn till, medan jag definitivt gett upp den tanken nu… Annars är orken (frånsett min burnout, men den är ju inget som nödvändigtvis följer med en viss ålder) och allt annat likadant. Det jag kunde göra då jag var 40 kan jag också då jag är 50, kanske med ännu större sturskhet och tillförsikt pga. alla erfarenheter som de senaste 10 åren medfört.

  5. Grattis lite i efterskott! Som en liten tröst kan jag säga att det är ingen större skillnad på att fylla 60 eller 70 heller! Men tiden före pensioneringen var ganska tung för mig..

  6. Grattis! Känner mig inte alls så etablerad, men kanske det verkar så utifrån? 🙂 Kan inte heller sluta gnälla, men det måste jag väl inte heller, eller hur var det? 😉

  7. Tack, lma7 och Lena! Vad bra om det inte är någon större skillnad på att fylla 60 och 70, då fortsätter det som från 40 ett bra tag till 🙂

    Hm, Lena, jag antar att det beror på vad man menar med etablerad. För mig känns det i alla fall som att jag är en samhällsmedlem och person att räkna med i olika sammanhang. Och nej, man måste inte sluta gnälla, det är bara som jag upplever att jag, min positiva läggning till trots, har gnällt mycket under de senare åren. Fast det har varit bra också, det har lett till diskussioner och insikter samtidigt som jag fått skriva av mig en del av det svåra. Allt varken kan eller vill man ju dela offentligt.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s