förlåta

Oj, vad länge sen jag skrivit senast! Inte har jag läst bloggar heller, annat än någon enstaka, så det kan ha hänt massor här som jag är totalt omedveten om. Jag har helt enkelt haft en sämre period, då jag varit oerhört trött och eftersom jag verkligen försöker välja vad jag satsar mina krafter på har bloggen fått vila.

I dag kom jag i alla fall att tänka på ett ord till som börjar på för-, och på ett ordstäv, eller vad man ska kalla det:

Lär dig livets stora gåta – älska, glömma och förlåta.

Det hade svärmor broderat som ett väggord till vår äldste son, han fick det i present innan han ens var döpt. Och visst är det en värdefull tanke att bära med sig i livet.

Ändå kan jag inte låta bli att problematisera saken litet, och opponera mig en smula. Och det gäller den mittersta delen av gåtan, att glömma. Jag håller med om att man inte ska gräva i gamla oförrätter och dra upp dem i tid och otid. Har man diskuterat saken, bett om förlåtelse och blivit förlåten är saken såtillvida ur världen att man kan se sig förlåten som människa.

Men det betyder ju inte alltid att det som behövde förlåtas inte får konsekvenser. Nu tänker jag inte på konsekvenser i form av soning genom att läsa ett antal Ave Maria eller så. Utan konkreta konsekvenser, som har en klar koppling till och står i proportion till det man har gjort. Har man gjort sig skyldig till något, kan detta inte alltid utan vidare glömmas, det kan ha konsekvenser för en kortare eller längre tid. En del föräldrar tillämpar t.ex. utegångsförbud. Det har inte vi gjort, men däremot har den unga personen nog ibland fått lov att foga sig i vissa restriktioner efter att ha gjort sig skyldig till någon förseelse av något slag.

Sånt är livet, och sånt är samhället. Man kan inte bara glömma, och låtsas som att inget har hänt. Inte alltid i alla fall.

Advertisements

15 thoughts on “förlåta

  1. Min “guru” Martinus skriver så här om förlåtelsen i avseende från högre makt:
    Vi blir nog förlåtna för våra missgärningar, men inte från konsekvenserna av dem. Men när vi i vårt inre beslutat oss för att aldrig mer göra en förseelse av ett visst slag och sen också håller det, så då blir vi befriade från följderna av tidigare likadana förseelser.

    Så där allmänt tycker jag själv nog att det viktiga är att vi ber våra medmänniskor om förlåtelse eller gottgör, om vi handlat fel mot dem, inte att vi går omvägen via nån mer eller mindre okänd, abstrakt makt.
    Det är på nåt sätt att göra det väl lätt för sig.

    På tal om det där att också glömma, så vill jag minnas att Herbert berörde den problematiken på min blogg för inte så länge sen. Jag tror han skrev nånting i stil med att han nog brukar förlåta oförrätter , men ändå lägga dem i “spaaron” och sen ta fram dem vid nåt lägligt tillfälle. Hoppas att jag fattade saken rätt.

    1. Vad bra, nu ser jag att det går att kommentera 🙂 Tack Rune, det är så där jag också tänker. Samtidigt som jag ser det där med förlåtelsen från en högre makt lite annorlunda än du, kanske. Jag håller absolut med om att det är bäst att göra upp och gottgöra direkt med sina medmänniskor. Samtidigt är det, för en troende människa, också viktigt att känna sig förlåten och ha en trygghet i kontakten med en “abstrakt annan”, som man, beroende på tro eller livsfilosofi kan kalla Gud.

      Det där med spaaron låter inte så bra 🙂 Men jag ska väl inte uttala mig om det då jag inte läst vad Herbert skrivit…

  2. Trevligt att du skriver igen! Du tycker alltså det borde heta: lär dig livets stora gåta, älska och förlåta? Det där med att glömma går knappast att lära sig?

  3. Nå visst borde glömma få vara med på ett hörn utan att glömma så helt så man inte kan ta lärdom av tidigare misstag. Man bevöver kunna glömma att irritera sig över det som är förlåtet.

  4. Det där med förlåtelse är en knepig fråga. Kombinerar vi ihop förlåtelsen med glömska blir det än knepigare. Rune tangerar “omvägen”. Den är minst sagt lika knepig. Har jag förgått mig på det allra värsta mot ågon medmänniska bör jag vara karl för min hatt och gå till personen och be om förlåtelse. Inte gå fram till nattvardsbordet och be Gud om förlåtelse. Det är, för att citera Rune, “att göra det väl lätt för sig”. Mvh.

  5. Håller helt med Herbert här. Därför står det ju också att om man vet med sig att någon har något emot en, så ska man gå bort och göra upp med honom innan man kommer till nattvarden.
    Det ena utesluter ju inte det andra.
    Men sen när det är uppgjort och förlåtet ska man sluta panta på det.

  6. Yvonne!
    När Herbert skrev om att han brukar sätta i “spaaron”, var det 2 brett flinande gula gubbar efter. Det bör jag väl påpeka.

    Lena!
    Nä, det ena utesluter ju inte det andra. Personligen tycker jag att det är viktigast att ställa till rätta med medmänniskan. Åtminstone tycker jag att det skulle vara bäst att göra det först. Ja, jag kan t.o.m tänka mig att det är Gud vi möter i medmänniskan, så att det räcker med det.

  7. Hej Yvonne! För att haka på det som Rune uttrycker här så kan vi se saken som så: Om vi tar Bibeln som utgångspunkt så står det att Gud skapade människan till sin avbild. Härav följer att varje gång du ser en människa så ser du en avbild av Gud. Vi behöver inte säga att vi inte vet hur Gud ser ut. Mvh

  8. Har nån gjort dig ont och ber om förlåtelse så kanske det värmer för stunden, men det är svårare att få bort taggen eller lappat hålet som den åstadkom.

  9. Tack för alla intressanta kommentarer! Vi tycks vara överens om att man ska göra upp personligen med den det berör. Men sen finns det ändå tillfällen, tycker jag, då det också känns bra att “leva i förlåtelsen”, där konsten förstås också blir att undvika att “synda på nåden”. Att det kan vara så att man tanklöst har gjort något dumt eller sårat någon. Det är svårt att förklara hur jag menar, men då är det alltså bra att veta att “Guds nåd är varje morgon ny”, om man har ett sådant synsätt på tillvaron.

    Sen finns det också tillfällen, då jag har funderat på om jag borde ta kontakt med en medmänniska och be om förlåtelse, men där jag ändå låtit bli, för jag har tänkt att det bara kan göra ont värre. Det är kanske fegt av mig.

    Annars tänker jag som så när det gäller det där glömmandet, att det också beror på vad det handlar om. Liksom lma7 tror jag att aktiv glömska är svårt, men att man inte heller ska gå omkring och ha gamla oförrätter i spaaron 😉 och det tror jag inte heller att den gode Herbert gör… Men om det är en allvarlig sak det gäller, tror jag att man inte ska förvänta sig att den ska glömmas, för då kan detta också utnyttjas på fel sätt, liksom. Att man ska förlåta sju gånger sjuttio gånger – eller sjuttiosju gånger – vilket som, tycker jag ändå inte berättigar människan till vadsomhelst. Nu har jag en synnerligen snäll make, men om man Rent Hypotetiskt tänker sig att jag skulle få stryk av honom (vilket nog aldrig kommer att inträffa) så skulle jag väl kunna förlåta det på ett plan, men inte så till den grad att jag skulle glömma det och fortsätta att leva med honom som om ingenting hade hänt. Jag skulle vara för rädd, och det skulle vara en konsekvens.

  10. Blir man riktigt sårad är det svårt att glömma, helt, trots att man “förlåtit”. Det sägs ju att tala är silver men tiga är guld.
    Det uttrycket har jag retat upp mig på till den milda grad att
    jag har svårt att glömma.
    Anser att man står i ansvar även för det man inte säger då man borde säga. Man kan bara inte knipa käft och lämna den andra att stå där med hundhuvudet, att inte våga stå för en gemensam överenskommen åsikt. Skit stil 😦

  11. Det har du rätt i, Greta. Det finns många gånger då det inte är guld att tiga. Inte bara när det gäller sånt man kommit överens, utan också att tiga och vara sur och inte säga vad det är som är på tok… Eller om man ser att en oförrätt begåtts… ja, det är definitivt inte alltid det är guld att tiga.

    Däremot kan det ju finnas många gånger när det är bra att tiga också. Allt behöver inte luftas i alla sammanhang, alla “sanningar” behöver inte sägas eller föras fram, allt skvaller behöver inte föras vidare…

  12. Hemkommen från Sundom, vi har uppvaktat en mycket trevlig dam som fyller tre år, söker jag mig in på Yvonnes blogg för att läsa senaste nytt. Kloka funderingar ni för fram.
    Vi gör det ofta onödigt komplicerat om vi får för oss att förlåtelse också förutsätter glömska. En omöjlig kombination. Ta exempelvis våra dagars populära skilsmässokarusell. Vi som varit med om en skilsmässa kan förhoppningsvis leva i tron att våra barn förlåtit oss. Om vi haft förstånd att be dem om förlåtelse. Men att kräva att de samtidigt skall glömma sveket mot dem är att jämföra med tron på jultomten. Mvh.

    1. Trevligt med treårskalas, Herbert! Du har verkligen en viktig poäng. Det GÅR inte alltid att glömma, och det kan inte vara meningen heller. Det man kan göra är att Förhålla Sig, och förhoppningsvis försonas, med sig själv och med andra. På ett plan där man är medveten om det som varit, samtidigt som man lever i det som är och hoppas på det som kan bli. Mvh.

  13. Sannerligen säger jag dig, bästa Yvonne, det är roligt att vara på barnkalas! Det finns i livet både glada och smärtsamma minnen. Att försona sig med dem är ett gott val. Glömskan infinner sig nog när vi njuter aftonsolens varma strålar på åldringshemmet i Korsholm eller Närpes. 😀 😀 Kan för min del vara att det enda jag då minns är Veikko Hakulinens segertid på femmilen i OS i Holmenkollen vintern 1952! Mvh.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s