tankar

“Du tänker för mycket”, har jag fått höra ibland. Men då det är så roligt att tänka! Och liksom oundvikligt. Man tänker ju hela tiden, åtminstone jag.

För närvarande njuter jag av skärgårdsliv och ensamhet under de flesta av dygnets timmar. Maken och sönerna är här då och då. Hunden håller mig sällskap. Och tankarna kommer och går.

Under de senaste dagarna har jag med intresse bl.a. bekantat mig med flera stickbloggar. Det finns ju en uppsjö av temabloggar över lag: om småbarnsliv, om mode, om inredning, om handarbete, om trädgård, om politik, om trosfrågor osv. Jag bestämde mig tidigt för att inte låsa mig fast vid något speciellt tema. Jag vill skriva om allt möjligt som faller mig in. På samma sätt som jag vill ägna mig åt lite av varje. Ni som har följt min blogg eller känner mig privat, vet att jag “kan lite allt möjligt, men ingenting riktigt ordentligt”. Och vill ha det så.

Stickbloggarna fick mig att fundera på mina hobbyn och intressen genom tiderna. Jag hade ingen organiserad hobby förrän jag började skolan. Om jag minns rätt var det scouterna och gitarrspelning som var de första organiserade sakerna jag deltog i. Någon söndagsskola har jag inte gått i, annars hade det förmodligen varit den första organiserade fritidsaktiviteten. Scoutingen höll jag inte på med särskilt länge. Ett år? Två? Vi kallades Blåvingar. Flick- och pojkscouterna var i olika grupper, och pojkscouterna kallades Vargungar, så mycket minns jag i alla fall. Och att en scoutledare kallades Ugglefarmor. Men vad kallades den andra? Ugglefarmor var en mamma, inte en farmor egentligen, och den andra var också en mamma. Jag tror mig minnas vems mammor det var 🙂 Vi hade ett litet häfte, som man skulle skriva saker i. Eller var det någon annan som skulle skriva saker i dem? Fick man märken när man hade gjort saker, som i simskolan? Men vad? Många frågetecken, och få svar. Jag minns inte vad vi gjorde, annat än att vi var “alltid redo”.

Gitarrspelandet har däremot följt med längre i mitt liv. Det var någon gång under tiden i folkskolan (jag gick i folkskola i fyra år, och sen var det dags för “samskolan”, läroverket) som jag började spela gitarr. Med vår lärarinna, tant Gretel, som gitarrlärare. Vi lärde oss inte barréackord, så mycket minns jag. Men jag minns inte riktigt vad vi spelade. Möjligen en sång, som jag åtminstone minns att vi sjöng med tant Gretel. “Nu är det sommar, nu skiner sola, nu är det grönska å vackert vä’r”… på nån dialekt. Jag minns inte hela sången, men det var något med någon abborreluring som låg nånstans och glodde, fast vi sjöng “möbborre”. Så kan det väl inte ha varit “på riktigt”? Eller kanske det  var just så det var? En möbborreluring. Korsning mellan mört och abborre. Melodin kommer jag fortfarande ihåg, även om jag har glömt en del av texten.

Sen gick det några år utan att jag tog fram gitarren. Jag hade nog glömt det mesta av hur man tar ackord, när jag återupptog gitarrspelandet under Kyrkans Ungdoms musik- och familjeläger (hette det så?) i Paltamo. Då var det väldigt roligt att spela gitarr, och jag övade flitigt. Fort nog lärde jag mig inte bara “Jesu kärlek” utan också lite mer avancerade sånger. (Den som har lärt sig grunderna i gitarrspel har förmodligen också spelat något i samma stil. Ackord: D och A7. Pekfingret, långfingret och ringfingret på plats – D. “Jesu kärlek är så underbar…” flytta pekfingret och långfingret, lyft upp ringfingret – A7 “…Jesu kärlek är så underbar…” flytta tillbaks pekfingret och långfingret och försök hitta ringfingrets plats osv. Har man lärt sig att spela gitarr i andra än religiösa sammanhang kanske man har gjort en liknande procedur med t.ex. “Hang down your head, Tom Dooley… “) Det var så trevligt att kunna ackompanjera sig själv, och att så småningom också kunna spela med t.ex. under samlingar vid församlingens sommarhem.

När jag fyllde 17 fick jag en alldeles egen gitarr. Den hänger fortfarande kvar på väggen hemma. Som vuxen har jag ackompanjerat ett och annat på gitarr ibland. Men strängarna hålls inte på plats längre, så den gitarren har tyvärr gjort sitt 😦 Om man försöker stämma den, flyger “plupparna” som håller fast strängarna all världens väg…

För ett par år sedan fick yngsta sonen en gitarr. Då var det tydligen alltför länge sen jag spelat gitarr, eftersom de två yngre sönerna uppvisade stor skepsis då jag hävdade att jag kan. Vilket givetvis måste bevisas. Jodå, jag kan. Men det gör ont i ovana fingrar, och tiden då jag kunde sitta någon lördagseftermiddag flera timmar i sträck och spela är långt borta.

Advertisements

4 thoughts on “tankar

  1. Små scoutflickor (7+) hörde tidigare till en tomteflock. Först var man Blåvinge och sedan blev man Solstråle. Sedan var det dags att flytta upp till “storscouterna”.
    Men efter en reform på 70-talet blev alla, dvs. både pojkar och flickor att heta vargungar. Flockförarna (ledarna) kallas fortfarande Akela.
    Jag har någongång sörjt att jag missat tomteskedet i min unga scoutbarndom (eftersom jag var så gammal då jag började, 10 år…), fast numera tror jag, då jag hört jämnåriga berätta, att jag kanske nog skulle ha varit uttråkad där i brist på tillräckligt utmanande och aktivt program.

    Så har jag även lite liknande gitarrupplevelser som du. Diffusa minnen från församlingshemmet i Jomala, Åland, där vi petade på gitarrerna och sjöng om Guds kärlek. Utan barréackord, då.

    Det är verkligen hög igenkänningsfaktor i dina krior emellanåt. 🙂

    1. Å, så var det ju, Gullvivan! Det kan gott hända att du upplyst mig om den saken förr – om tomteflocken – men jag hade lyckats glömma det (igen). Inte hann jag bli någon Blåvinge. Kanske det var sånt man hade det där häftet till, för anteckningar om när man hade tagit t.ex. Blåvingemärket? För jag tycker att det fanns ett sånt.

      Tänk att vi har så liknande upplevelser fastän vi vuxit upp i olika delar av landet 😉 men vi hör ju till samma generation…

  2. Visst ska vi tänka, tankarna kommer och går…. Jag fick en gitarr som ganska liten tös, tant Agneta reste från församling till församling och hade gitarrkurser för juniorer. “Liten fågel fri och glad….” och “O store Gud…” Vi lärde oss fuskgrepp men det lät bra när vi spelade “tummen- fingrarna”. Senare blev det musikläger i Vasa folkhögskola osv. Gitarrspelarkonsten tycks sitta i. Men oj så sjuka fingertopparna blir nuförtiden!! 😉 Nu har jag i sommar vid några tillfällen sjungit duett med gitarrackompanjemang och det blev mycket uppskattat. 🙂

    1. Min pappa brukar också använda såna där fuskgrepp ibland, nu när du säger det, Liv. “Liten fågel fri och glad” låter obekant för mig, men det kan hända att jag skulle känna igen den om jag hörde den. Jag är så feg när det gäller att sjunga så det hörs, så duett är lite för avancerat för mig, men jag sjunger gärna i en större grupp, med eller utan gitarr!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s