chans

Radioprogrammet jag lyssnade på igår väckte ett annat minne också, inte bara bilminnet. Den här gången var det inte sången i sig, utan det som radioprataren sa i anknytning till en viss sång som väckte minnen. Sången var den här httpv://www.youtube.com/watch?v=GceFwYv8sZk

och radioprataren var uppenbarligen yngre än jag, eftersom hon avslöjade att hon dansat åtskilliga tryckare till den här när det var skoldisco då hon gick i (eller heter det på?) mellanstadiet. När den här sången var aktuell var jag nämligen ung vuxen, inte mellanstadieelev.

Inte för att det finns nåt sånt där mellanstadium (= årskurserna 4 till 6) i Finland, här heter det (har det hetat, suck, alla dessa skolreformer) lågstadiet t.o.m. åk 6. Numera heter det visst grundläggande utbildning ända fram till nian. Och när jag var i den där åldern gick jag i folkskola och sedan i “samskolan”, läroverket. Och vi hade inget som hette “disco”. Av någon outgrundlig anledning hette det “konva”, som var en förkortning för något så högtravande som konvent.

Och några tryckare fick inte jag dansa, inte. Eller, fick och fick. En gång, jag var väl 13 år då, hade mina kompisar fått för sig att de skulle para ihop mig med en pojke i klassen. Underligt nog skulle han tydligen ha varit med på noterna. Jag var ju inte skolans populäraste tjej, om man säger så. Men tillräckligt stursk  för att vägra paras ihop med någon. Inte tillräckligt desperat för att ta “vem som helst” heller. (Usch, vad taskigt det låter. Vederbörande var säkert helt ok, fastän han inte fick mitt hjärta att smälta ett dugg.) På den tiden använde man inte uttrycket “fråga chans”, åtminstone inte i våra kretsar. Så jag minns inte vad de frågade honom, men som sagt var, han skulle gärna ha ställt upp, och började t.o.m. med hjälp av en annan pojke förbereda “hångelhörnan”. Det var liksom en alkov i festsalen, där plintar och sånt förvarades, och där man kunde lägga en tjock matta ovanpå plintarna och sen krypa upp dit med någon för att få hångla så där halvt i fred. *ryyys* Det ville jag INTE.

Jag minns inte riktigt hur jag höll mig undan, men det blev nog i värsta “killbacill-stil”, misstänker jag. Sen skrev jag till min brevvän i Sverige och berättade om incidenten. Oj, vad hon blev indignerad, och vilka arga saker hon skrev om mina s.k. kompisar som gjorde något så fånigt. Och så skrev hon att man blir ihop, det är inget som händer för att någon kompis frågar så där. 🙂

Nåja. Det tog ca 6 år innan jag blev ihop med någon. Men visst, jag hann både dansa tryckare och hångla innan dess… Fast det är helt andra historier, som inte lämpar sig för blogginlägg 😉

 

Advertisements

2 thoughts on “chans

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s