inlägg 81. Tre år som hundägare

I dag är det tre år sen vi hade kommit hem från Islandsresan och fick Diiva hem till oss. Min första hund.

Egentligen hade jag drömt om att ha en egen hund ända sen jag var i 10-årsåldern. Jag minns att jag hade ett block med brevpapper, som hade en brun cockerspaniel på pärmen (heter det så, på ett block?). Och jag brukade sitta och titta på den där bruna, söta vovven och önska att jag hade en egen. Men det blev inte aktuellt.

När jag flyttat hemifrån skulle jag kanske ha kunnat skaffa hund, men det blev inte av då heller. Jag fortsatte som “kattmänniska”, vi har haft katt mer eller mindre i hela mitt liv. Jag tog Mirran med mig när jag flyttade på allvar (då jag bodde på internat, inackorderad eller i studiebostad hade jag inte katt). Mirran var egentligen min systers katt, men av någon anledning blev det Mirran jag tog med mig och inte Mirrans son Tarzan, som fortsatte att bo i föräldrahemmet.

Sen när jag gift mig och så småningom också blivit mamma, kändes det inte aktuellt med någon hund. Vi hade liksom fullt upp med annat. Och ju fler barn vi fick, och desto råddigare vårt liv blev med att vi slutade ha mjölkkor och jag började studera osv. kändes det ännu mindre aktuellt att skaffa hund. Jag brukade säga att jag tycker om hundar, bara de är någon annans. Att sköta andras hundar då och då gick utmärkt. Mamma och pappa skaffade hund när pappa gick i pension, och den hunden skötte jag ibland när det behövdes. Men att ha besväret med att ha en hund varje dag, året om, det ville jag inte. När jag var som mest stressad och trött var det närapå så att jag hatade katterna och krukväxterna för att de också pockade på uppmärksamhet. Otillräcklighetskänslan var enorm och ständigt närvarande.

Men, efter att jag “gått i golvet” (folk brukar tala om att gå i väggen, men så kändes det inte för mig) blev det annorlunda. Plötsligt ville jag så gärna ha en hund, efter att ha skött mina vänners hundar i några dagar medan vännerna var på resa. Och så hampade det sig så att min dotters barndomsvän ville sälja sin hund pga. tidsbrist. En hund som jag träffat, och som jag tyckte var det sötaste jag nånsin sett när hon var valp. En hund som liksom tassat in i mitt hjärta med buller och bång. Så jag anmälde intresse. En annan intressent hade hunnit före, men backade ur. Och så blev Diiva min hund. På riktigt. Det kändes fantastiskt. Och spännande.   Och det passade så bra, när jag var långtidssjukskriven.

Fortfarande blir jag alldeles varm om hjärtat och lycklig av att se henne.

Visst finns det nackdelar med att vara hundägare också. Man är mera bunden än om man har katt. Och hon är äckligt morgonpigg. Och hon tycker inte om barn 😦

Men fördelarna överväger ❤

"Neeej... vart for min husse och matte??? Tänker de LÄMNA MIG HÄR?????"
“Neeej… vart for min husse och matte??? Tänker de LÄMNA MIG HÄR?????”
"Ingen fara. Du ska bli min hund nu. Du ska få bo här, och det ska bli så bra, ska du se. Vi ska ta hand om varandra och göra allt möjligt trevligt tillsammans."
“Ingen fara. Du ska bli min hund nu. Du ska få bo här, och det ska bli så bra, ska du se. Vi ska ta hand om varandra och göra allt möjligt trevligt tillsammans.”
"Jaha... och det tycks bo katter här också. Ok. Jag har bott med en katt förr. Fast den här ser lite sur ut."
“Jaha… och det tycks bo katter här också. Ok. Jag har bott med en katt förr. Fast den här ser lite sur ut.”
"Ska vi åka båt? Ny-matte, jag vet inte om jag tycker att det är så roligt..."
“Ska vi åka båt? Ny-matte, jag vet inte om jag tycker att det är så roligt…”
"Men det var ett intressant ställe vi kom till. Många spännande saker att snusa på. Och jag får vara lös!"
“Men det var ett intressant ställe vi kom till. Många spännande saker att snusa på. Och jag får vara lös!”
"Det är faktiskt fint här! Jag gillar det! Och jag gillar dig!"
“Det är faktiskt fint här! Jag gillar det! Och jag gillar dig!”
"Du och jag, Diiva... Du och jag."
“Du och jag, Diiva… Du och jag.”

552498_10151054362408058_1858400100_n

Jag var rädd för att hon skulle ogilla att vara med mig, och försöka rymma genom att simma bort från ön. Men hon vill inte simma Hon vill vara med mig. Och när vi träffade hennes f.d. matte efter 1 1/2 månad var hon visserligen glad, men följde med mig som om det varit den naturligaste sak i världen. Att man kan älska en hund så mycket ❤ hoppas vi får många år till tillsammans!

Advertisements

6 thoughts on “inlägg 81. Tre år som hundägare

    1. Jag tror också att jag kommer att vilja ha hund även efter att Diiva gått till de sällare jaktmarkerna. Fast, det var en bysbo som (med glimten i ögat) sa till mig när jag fått Diiva att folk brukar säga att livet börjar efter 50 (jag skulle ju snart fylla 50 då), men hen tycker att livet började då barnen flyttat hemifrån och hunden dött…

  1. Så fint skrivet! Och fin historia. Var nog meningen att Diiva skulle komma till dig 🙂 Ni ser ut att trivas tillsammans. Hon är så fin din Diiva! Och visst är det tidskrävande med hund, men håller med dig att fördelarna överväger. Var utan Bianca en vecka nyligen och det kändes verkligen tomt, inget jag gillade!

    1. Tack Sara, vi trivs verkligen bra tillsammans! Och i går kände jag att jag älskade henne om möjligt ännu mer, då hon var så duktig på att hjälpa mig ta hand om valpen Ellis (min sons och hans sambos hund). Det kanske blir ett blogginlägg om det också!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s