blandade känslor

Det är inte bara en gång man drabbas av s.k. blandade känslor inför företeelser som man har lite svårt med. Jag har ju en gång tidigare skrivit ett tämligen ovänligt inlägg om tiggeri, om hur svårt jag har för tiggande (och hur invecklat det sen blir när man börjar tänka vidare var gränsen för tiggeri går osv.). I torsdags, då jag skulle till tåget och var på väg hem från min senaste jobbsession i hufvudstaden, passerade jag som flera gånger förr både en och annan stillsam tiggare. Och som vanligt gick jag förbi. Och hann bara tänka att jag inte längre irriterara mig på dem (på gott och på ont) innan jag råkade ut för följande:

Vid ett övergångsställe satt en kvinna på en rollator. Hon tittade med vänliga ögon på mig och frågade på finska om jag skulle kunna hjälpa henne. Jag hade ju inte så mycket tid på mig, men stannade upp och frågade vad hon behöver hjälp med. – Nå, om jag skulle kunna få en euro eller två, sa hon. (Erkänner att jag hade tänkt att hon kanske behövde hjälp med att gå över gatan och att kanske nån scouttanke från barndomen hade dykt upp i min hjärna…) Inte kunde jag säga nej, utan mumlade något i stil med att “så pass mycket kan jag säkert bidra med” och plockade fram några slantar, mer än 2 euro. – Oj, så mycket, svarade hon (och det VAR inte mycket för mig…) och fortsatte med något i stil med tusen tack, och må Herren belöna dig. – Varsågod och tack ska du ha, svarade jag, gick till tåget och bet i hop tänderna och kämpade med tårarna.

Vad svårt det är att möta nöden. Och inte kommer jag mig i en sån situation för att ovänligt svara nåt i stil med “gå till socialen”… fastän jag i princip tycker att det är så att ingen ska behöva tigga i Finland, vi har ju socialskydd. Vad vet jag om hennes bekymmer. Och summan jag gav räckte till ett mål mat, men inte till en flaska brännvin, om man säger så, vilket förstås visar en del om i vilka riktningar mina tankar gick.

Och det är verkligen en fråga om blandade känslor, då jag undrar över om jag gjorde rätt… man kan inte hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon osv. Jag känner mig taskig över att det är så många jag inte hjälpt, fastän jag hjälpt människor både när och fjärran ibland och på olika sätt. Men har det varit tillräckligt? Och är jag oempatisk, då jag i princip tycker att man faktiskt ska vända sig till socialen och reda upp sitt liv…

Advertisements

14 thoughts on “blandade känslor

  1. Såg i HBL att man på Åland delar ut mat och att i Karkkilatrakten har många romer fått jobb. Kunde det vara ett alternativ?
    Själv är jag lika rådvill som du. Brukar säga att jag skall skänka ett paket havregryn när jag förargat mig på någon särskilt aggressiv tiggare. Oftast blir jag lessen över allt det där eländet som lett till att människorna hamnat i klorna på utsugarna och därför fryser på våra gator.

    1. Det som störde mig också på något sätt var att jag gav en slant till en “finsk tiggare” fastän jag gått förbi de romska. Det var ju inte heller min avsikt att vara… rasistisk eller nåt.

      Men visst blir man lessen över eländet…

  2. Att gå till socialen är väl också att tigga? För många med en ökad risk för utvisning och med rädsla för myndigheter kan det säkert vara omöjligt att gå dit.

    1. Hm, det kanske kan kännas som att tigga att gå till socialen, men jag tycker ju inte att det är så, eftersom det är ett skyddsnät vi har etablerat i vårt samhälle, så att ingen ska behöva vara utlämnad och svälta ihjäl. Det är att be om hjälp… och där ser man igen hur svårt det är att definiera det ena och det andra. För det är klart att man ber om hjälp också när man tigger.

      Det där med risk för utvisning och sånt är en problematik för sig, det medger jag. Ändå bygger ju vårt samhälle på att det är dit man ska gå, att myndigheterna ska hjälpa när det behövs…

  3. Du gjorde rätt. Man kan inte hjälpa alla, inte ens en med allt, men ändå en bland alla med lite. Och det är redan något.

    Vi har kanske en övertro på socialen här i Finland. Det blir kanske lite av en samvetsrenare. Man tänker lätt att folk kan gå till socialen, därför behöver jag inte bry mig.

    1. Tack för de uppmuntrande orden. På sätt och vis kan vi ha en övertro på socialen och myndigheterna så att vi “slipper bry oss”, det kan du ha rätt i. Samtidigt är det ju så att vi måste kunna kräva att myndigheter och beslutsfattare ser till att ta det samhälleliga ansvar vi har kommit överens om bl.a. genom lagar och förordningar. De ska inte kunna skyffla över det ansvaret på våra känsliga samveten. Även om vi kan bidra med både det ena och det andra och hjälpa människor både här hemma och utomlands.

  4. ja dethär med tiggeri är ett svårt kapitel, man vill ju så gärna hjälpa andra, men man kan ju inte börja hjälpa alla, då skulle man ju själv gå under, eftersom man inte är miljonär, och visst borde det vara så att socialen ska hjälpa dom nödställda, tröskeln dit ska inte behöva vara oöverkomlig, men det verkar som om det är så mycket byråkrati med allt nu för tiden så kanske folk drar sej för att gå dit, det är enklare att sitta el stå på gatan o tigga.

    1. Jag tror att det dels kan vara byråkratin, men dels också andra orsaker, säkert olika från fall till fall. Ledsamt är det i alla händelser att det ska behöva bli så.

  5. Jag funderar om tanten kanske hellre ville ta emot direkt från en frivilligt givare, ha ett ansikte och tacka personligen istället för att tigga opersonligt från socialen som förmedlar “tvångsinsamlade” medel.

  6. Visst är socialen bra och fungerar väl på något sätt sedan man kommit in i rullorna. Men har läst att det ibland kan vara ett par veckors väntetid då man kommer första gången. Visst kan man hamna i akuta situationer där man inte har möjlighet att vänta i flera veckor.

    Då det gäller tiggeri är det omöjligt att veta om det finns ett verkligt behov bakom. Jag minns i Petrozavodsk då en pojke tiggde för att kunna köpa bröd åt sina syskon. En i bussen som just varit och köpt bröd tyckte synd om honom och gav honom brödet. Sedan såg vi genom bussfönstret då han kom på andra sidan gatan så slängde han brödet i en soptunna. Vi förstod då att det var pengar han var ute efter, inte åt sig själv, utan åt sin arbetsgivare.

    1. Jag har också hört om det där med väntetiden, och det kan säkert skapa desperata situationer. Det där med brödet var verkligen en trist historia… 😦

  7. Nu är det ju inte så att det regnar pengar över en per automatik om man går “till socialen”. Det är väl i ganska hög grad beroende på vilken kommun man har turen eller oturen att bo i. Och ensamstående som har bara folkpension (kvinnor oftast) förväntas leva på 580 euro/månad och då blir det nog litet knapert i slutet av månaden. Själv får jag just nu 518 euro/månad i rehabiliteringspenning eftersom jag inte är ensamstående, plus hela 30 euro/månad i arbetspension från Varma (eftersom mikroföretagare bara sporadiskt har råd att betala arbetspensionsförsäkring). Vackert så.
    Den nordiska välfärdsmodellen i all ära men att alltid och i alla väder överflytta ansvaret för sina medmänniskor (och t o m för sina egna släktingar) på “samhället” är ju kanske det som orsakar denhär fientligheten mot tiggeri. I så vitt skilda länder som tex. Indien och USA, och av olika orsaker, är det en outtalad självklarhet att man “ägnar sig åt välgörenhet” om man har möjlighet därtill. Därmed inte sagt att jag önskar att vi hade vare sig amerikansk eller indisk välfärdsmodell, men man kan ju ta sig en funderare.

    1. Nej, det regnar knappast pengar över någon, och visst förstår man att det är svårt att få pengarna att räcka till om man enbart har folkpension. I sådana fall har man nog rätt till bostadsstöd också, åtminstone om man är ensamstående.

      Jag tror att det ligger en hel del i vad du säger, men det finns också många andra aspekter på saken. Om det t.ex. är så att en människa förstör sitt eget och sin familjs liv genom missbruk, och alla pengar går till det, kan det uppstå situationer då man som anhörig helt enkelt inte orkar ställa upp på den saken längre. Trots att man fortfarande bryr sig om personen i fråga.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s