minne, jag har tappat mitt minne…

Hm. Här ska man så lagom tro att man har blivit “bättre”. Nå, gränsen mellan vanlig glömska, tankspriddhet och minnesluckor och förvirring till följd av utbrändhet är förstås flytande, och jag har ju aldrig varit särskilt minnesgod. Men i går skulle jag nog ha kunnat bli uppgiven med mig själv, om jag hade varit stressad. Vilket jag lyckligtvis inte var, så jag tog sakernas tillstånd med ro, även om jag gick mig själv en aning på nerverna.

Jag hade bestämt mig för att ta en tur till gymmet och våga mig på ett BodyPump-pass, och eventuellt Pilates också. BP har jag bara vågat testa en eller två gånger på hela hösten. Pilates brukar däremot gå bra, men jag var inte 100 % säker på att jag skulle orka med två timmars träning på raken, så jag tänkte att jag känner efter och ser hur det går. Jag skulle gärna så småningom komma igång med lite mera regelbunden styrketräning igen, om jag orkar. Jag tycker ju att det är så roligt. Och det märks tyvärr alltför väl i min nacke, mina axlar och min bröstrygg att jag inte håller igång regelbundet. Att jag hoppades på två pass i rad var också ett led i att vara rationell, medan jag orkade for jag ju inte enkom till stan för att gå på gym, utan kombinerade det med jobbet, så att jag tränade före eller efter (eller under lunchen), vilket jag inte orkat särskilt många gånger i höst, jobbet har fått gå före och sen har det varit Body Resting på soffan som gällt som främsta fritidssysselsättning.

Nå, medan jag körde till stan kände jag till min förargelse hur Tröttheten smög sig på. Jag försökte tappert tänka att det kanske bara var vanlig trötthet, inte utmattning – man blir lätt överkänslig för sånt också efter att ha varit totaldäckad. När jag kom fram till gymmet var parkeringen smockfull. Jag hade visst sånär lyckats förtränga att tisdagkvällar är de sämsta för träning, det pågår så många ledda pass samtidigt eller delvis samtidigt, att det alltid brukar vara så tjockt med folk där. Så jag fick lov att parkera på gården bredvid, och parkerade helt kallt på en reserverad plats och hoppades att inte firman ifråga har kvällsverksamhet. Sen grävde jag efter plånboken för att ta fram gymkortet, som brukar ligga där. Och grävde, och grävde. Ingen plånbok. Just söis. – Och var 17 har jag den då… tänkte jag. Jaja. Vi var ju på uf-julfest på juldagskvällen. Plånbokseländet låg förstås kvar i aftonväskan. 😦 Det har hänt ett par gånger tidigare att jag haft gymkortet i fel väska, så jag visste att man kommer in i alla fall, man säger vad man heter, och så kollar personen i receptionen på datorn, och där finns man registrerad med foto och allt, och får komma in. Så jag sa som det var, och fick en biljett. Och tänkte med en suck att om jag ska på Pilates också, så måste jag gå hit IGEN och säga att “jag har glömt mitt kort, men…” för man måste nämligen hämta en skild biljett till varje pass. Det är bara om det är samma instruktör som håller två pass i rad som man kan få båda biljetterna på en gång.

Nå, så gick jag för att klä av mig ytterkläderna, och plockade fram drickaflaskan, svetthandduken och skorna. Flyttade över skoinläggen i träningsskorna, och ställde mig framför spegel för att kolla hur jag såg ut i håret. (Fåfängt, jag vet.) Och så tänkte jag att det visst var en sak till som jag skulle ha. Vad kunde det vara? Jo, de nya gymhandskarna som jag fått av yngste sonen i julklapp. Jag skulle ju premiäranvända dem. Tillbaks till skåpet, och fram med handskarna. Sen gick jag till bardisken där man får fylla på sin vattenflaska, och så ner i källaren, där Les Mills-salen finns. Och vem såg jag om inte bloggvännen Tomas, som jag stannade och pratade med en stund medan han kämpade på på crosstrainern och jag bara stod och såg avslappnad ut 🙂

När jag kommit in i salen och vi skulle börja, kollade jag tillbehören jag hade med. På med handskarna (det kändes ovanligt), av med den långärmade tröjan (har inte alltid på mig en sån när jag är på gymmet, men nu hade jag den för att det inte skulle vara så kallt under täckjackan då jag var färdigt ombytt), svetthandduken på mattan och drickaflaskan inom räckhåll… väntas nu, jag brukar ha en sak till? Skåpnyckeln! Var 17 är den då… nå, det har hänt tidigare att jag glömt den i skåpdörren, och ingen har stulit mina grejor då, så ingen stjäl väl dem nu heller, dessutom hade jag ju inte ens plånboken med mig…

Träningen gick efter omständigheterna väl. Jag minskade rejält på vikterna för att föregripa att jag inte skulle orka, men fick ändå lov att ta ett par egna pauser här och var. Inte oväntat. Mot slutet av timmen började jag emellertid känna mig så pass mosig att jag tänkte att det nog var bäst att hoppa över Pilatespasset. Man vet aldrig med Pilates, ibland är det ganska lätt och mycket tänjningar, det hade gått bra, men ibland är det mycket statisk muskelträning, och det hade jag inte fixat. Så jag gick tillbaks till omklädningsrummet. Nehej, ingen nyckel i låset. Håhåjaja. Bäst att gå till receptionen och fråga om nån lämnat in nyckeln till skåp nr 240… Men så kom jag på att jag ju tappat vatten i flaskan. Och se, nyckeln låg bakom vattenkranen. Tillbaks till omklädningsrummet, och så började jag plocka fram mina tillhörigheter. Men… var var tröjan? Å nej, den låg säkert kvar i Les Mills-salen… suck. Tillbaks dit, och medan jag gick kollade jag diskret att jag hade kläderna på mig, det skulle ha varit typiskt om jag t.ex. klätt av mig jumppabyxorna i ren distraktion och promenerat iväg i bara trosorna… Lyckligtvis hade jag bara tagit av mig skorna. Och tröjan låg förstås på golvet i salen, jag ursäktade mig åt följande tränare som just skulle till att påbörja sitt pass, nappade åt mig tröjan och kilade därifrån.

Sen kom jag hem utan missöden. Men VARFÖR är jag så där glömsk, jag försöker ju tänka efter vad jag ska ha med mig, och vart, och när, lugnt och sansat, en sak i sänder…

Advertisements

4 thoughts on “minne, jag har tappat mitt minne…

    1. Åtminstone ibland, Mobilamamma, det händer också att jag faktiskt totalt glömmer bort sånt som jag borde minnas… Lite lättare har det i alla fall blivit med den där tankspriddheten, när jag var som tröttast var det så tungt att försöka minnas att det nästan gjorde fysiskt ont i hjärnan. Nu blir det mest bara en stund av förvirrad eftertänksamhet, en rätt lugn stund, inte en stor, tung förtvivlan över tankarnas tomhet.

  1. Slutsats: Gå inte och träna alls så slipper du allt bekymmer med att glömma:) Nåja, det hjälper inte. Själv har jag lyckats tappa bort mina handskar två gånger här före jul. Båda gångerna har de ramlat ur fickan då jag svept kappan om mig i sedvanlig brådska.
    Värsta gången i höst var när jag ovetandes tappade min mobil på väg in till en föreläsning. Då jag kom tillbaka till bilen skulle jag titta på mobilen för att se om någon ringt under tiden, men den fanns inte någonstans. Nåja, jag åkte iväg och tänkte jag får söka bättre när jag kommer hem. Men någonting började mala och så på en gång mindes jag att jag svarat på ett SMS på en parkeringsplats i Vassor och lämnat telefonen att ligga i famnen. Den måste ha ramlat ur då jag steg ur bilen. Jag hade hunnit ett kvarter och snirklade mig tillbaka till platsen där bilen stått och där låg den och blänkte i tre delar i duggregnet. Tog snabbt upp den och körde iväg hemåt och tänkte att dit for den telefonen (men den var ju en billig variant). Jag sade inget åt gubben utan torkade av delarna i badrummet och satte ihop telefonen igen och se, den funkade! Ibland har man tur.

    1. Ojoj, Kicki, där hade du tur i oturen… Det påminner mig om den gången för några år sen, då jag hade tappat handväskan vid Prisma och märkte det först då jag skulle ta fram telefonen…

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s