året som gått

Det är väl så här inför nyårshelgen man brukar summera det gångna året på olika sätt. 2011 har, liksom andra år, varit ett händelserikt år också för mig. Det var året då familjen Näsman gjorde sin första södernresa, till Egypten. Det var året som började med mycket snö och slutade med lite snö. Jag föredrar mycket snö, men det är lätt för mig att säga, som inte behöver skotta. Det var året då jag inte började hinna med mina arbetsuppgifter. Hösten 2010 gick bra, ända fram till december, då började det spåra ur. Vårterminen 2011 levde jag tappert i tron att jag nog skulle lyckas hinna ifatt. Det gjorde jag inte. Jag blev tvungen att prioritera vissa saker, som gjorde att jag inte hann med andra som jag borde ha hunnit med. 2011 var också året då jag påbörjade och slutförde (om jag inte måste komplettera något) studierna i Utbildningsledarskap för att få rektorsbehörighet.

2011 var året då jag hade vartenda veckoslut uppbokat från påsk till midsommar, ungefär. Det var än det ena, än det andra, saker som inte hade med varandra att göra. Sen gick det ju som det gick, med golvet som kom emot den 14.6, och sjukskrivningen med total inaktivitet och vågrätt läge som följde.

Innan dess hann jag med att bli promoverad till doktor i hälsovetenskaper (doktorsgrad och värdighet hade jag nog redan innan, i och med att jag fick mitt betyg ett knappt år tidigare). Jag var till Pargas för första gången i mitt liv, åt sniglar för första gången i mitt liv (i Nagu, där jag inte heller varit tidigare), och var till Texas på konferens. Jag hade inte heller varit till USA tidigare.

Vi skaffade en GPS och jag laddade ner en Darth Vader-röst till den. Fast Familjen orkar inte med honom, så det är bara när jag kör ensam, som t.ex. till Pargas, som han har fått vägleda mig. (Yngste sonen: BETALADE du för att få den här rösten??? Jag: jo, för jag VILLE HA DEN, jag tycker den är KUL… och så följde en debatt om vad det är värt att sätta pengar på.)

I juli var vi till Stockholm och Dalarna. Om inte resan hade varit bokad, och delvis betald, skulle vi inte ha farit, jag var ju inte alls “i skick”. Men det gick förvånansvärt bra. Maken körde för det mesta, jag körde bara sammanlagt ca 100 km skulle jag tro. Annars hade jag inte kört under sjukskrivningen, bara någon enstaka gång in till Vasa. Vi var på bröllop i Stockholm, det gick bra, fast vi var ju inte till slutet. Jag var inne i min apatibubbla, men klarade nog av att prata litet med folk också, och så var jag placerad bredvid min kusin och hennes familj, det kändes bra, de kände ju till min situation. Jag skulle gärna besöka Dalarna igen. Det var vackert där, och skulle ha funnits mycket mer att hinna se och göra. Och jag tyckte om att vara till Malung under dansbandsveckan, även om det var trångt och bökigt. Det går bra att försvinna med sin o-social-het i en så stor mängd, det finns inga förväntningar på att man ska vara trevlig och knyta kontakter och annat som var extremt jobbigt.

Trots läkarens tvekan, valde jag att inte fortsätta min sjukskrivning. Det är sällan så att man står inför lätta val i livet. Alla val man gör, får konsekvenser. Och jag tänkte mig att det var bättre att börja jobba, fastän jag var lite si och så, om min förman gick med på att jag får ha anpassade villkor, än att vara hemma längre och sen komma tillbaks till en chockverklighet med pang på direkt. Att börja mitt i terminen skulle ha varit det allra sämsta alternativet, helt värdelöst, för då skulle jag ha varit tvungen att förbereda undervisning under sjukledigheten, och det ska man inte behöva göra, anser jag.

Först hade jag tre veckor sommarlov, då jag försiktigt skulle börja försöka göra det ena och det andra. Jag körde till Larsmo och hälsade på en kär bloggvän, som man kan vara tyst tillsammans med utan att det blir pinsamt. Jag började försöka läsa böcker. Jag började försöka skriva på bloggen. Jag började försöka gå ut och gå, för att bli lite mera aktiv. För om jag skulle jobba, måste jag klara av att köra bil, att läsa och att skriva och röra på mig. Det verkade gå, så jag började. Och jag utmanade ödet och testade om jag skulle klara av att dansa samba på Konstens natt. Efter en veckas träning gjorde jag det, och det var en oerhörd lättnad att klara av en sån sak.

Den första månaden, när jag hade varit borta från jobbet i två månader, gick hyfsat. Att sitta för sig själv och förbereda undervisning var ok. Att sitta på möten var däremot pest och pina. Men jag sa så lite som möjligt och försökte bara vara fysiskt närvarande. Det var så oerhört tungt att försöka följa med i vad som sades. Jag granskade ett manuskript för doktorsavhandling inför ett internt slutseminarium, och själva genomgången, läsandet och skrivandet av utlåtande, gick bra, det var så intressant. Men opponentskapet vid seminariet var nog en sådan kraftansträngning att gråten värkte i halsen. Det var så tungt att tänka och att formulera sig.

Samma sak sen när jag skulle börja undervisa. Det gick bra, men med gråten värkande i halsen. Och det fanns inte en tanke på att jag skulle ha orkat med något program om kvällarna. Jag tackade nej till allt som bara gick att tacka nej till. Men det hände endast en gång att jag var tvungen att åka hem från jobbet redan på förmiddagen för att jag inte klarade av att jobba. Sambaträningarna deltog jag nog i, men jag tror att jag var närvarande bara 5 eller 6 gånger av 12.

Första veckan i oktober skulle jag enligt överenskommelse vara ledig. Jag tänkte att det var bättre att ta en av följande sommars veckor redan under hösten, för att jag skulle orka terminen ut. Det var en underbar idé, att få vara ensam i skären och hämta kraft. Idyllen slogs emellertid sönder av tre dödsfall inom en vecka. Jag klarade inte av att gå tillbaka till jobbet, det blev 10 dagars sjukskrivning igen.

Efter den tredje begravningen började jag jobba på nytt, och på den vägen är det. Nu har jag jullov. I november klarade jag av att vara “keynote speaker” vid en liten, nordisk konferens i Åbo. Sen klarade jag också av att gå till personalmatsalen för första gången på ett halvår. Kallsvettig, visserligen, men det gick. Och jag klarade av att gå på personaljulfest i december. Det var en stor ansträngning, men det gick det också. Och nu har jag t.o.m. varit på Tupperwareparty i Jakobstad, ett party där jag bara kände den som bjudit mig. Helt otroligt. Sakernas tillstånd går framåt på många sätt.

Inte är jag “bra” ännu, men mycket bättre. Speciellt nu i december har jag känt att det verkligen rör på sig. Det är inte längre tungt att undervisa. Jag umgås fortfarande helst med folk jag känner, vill inte aktivt knyta nya kontakter, men jag klarar av att prata med främmande om det behövs. Jag kan tänka mig att komma överens med någon om att jag ska komma till något ställe någon viss dag, med förbehåll att jag kanske inte orkar vara där så lång stund. Men det ska inte vara för många sådana överenskommelser, jag behöver fortfarande minst halva dygnet för återhämtning.

Jag ligger inte lika mycket som förr. Jag stickar sockor. Det är terapeutiskt, kreativt, och anstränger inte hjärnan. Jag skulle inte orka sticka mönster. Jag rör på mig, men inte tillräckligt regelbundet. Det känns i axlar, nacke och rygg.

Så här vill jag inte leva resten av mitt liv. Men just nu går det bra. Just nu kan jag glädjas åt det jag orkar, och åt vilan. Åt friheten att allt mer och mer våga vara självisk och göra det jag vill och orkar. Även om det inte alltid är lätt. Att stå på sig med att man inte orkar, när man inte skulle orka stå på sig, liksom. Då är det nog bra att behålla något av apatin. Att vara inne i sin nästintill osårbara bubbla. Andra orkar inte heller, nehej, men då får de själva säga ifrån. Det är inte jag som ska ta över deras o-ork. Att stå på sig med att “få” göra det man vill göra, kräver också en viss ork som man kanske inte alltid har. Varför skulle jag vara nån förklaring skyldig? Ok, jag kanske verkar osocial och otrevlig för att jag inte orkar med tv. Men jag hindrar inte andra från att titta. Det är bara inte rimligt att de ska begära att jag också ska titta, om det får mig att nästan må fysiskt illa. Och det är inte som jag “pjasar”, jag har haft svårt för tv länge, redan innan jag blev sjuk. Jag vet inte om det är kombinationen av en massa rörliga bilder och ljud, som stressar hjärnan. Delvis det, tror jag, delvis att det känns så meningslöst för mig att titta bara för tittandets skull. Jag tittar hellre på molnen. Eller på stickningen. Att jag placerar mig i ett annat rum, betyder inte att jag tar avstånd från andra som personer. Jag måste få ta hand om mig, så är det bara.

Att jag får ork av att röra på mig, när jag orkar 🙂 är också min sak. Alla förstår inte glädjen i det. Det behöver de inte heller. De hittar säkert sin glädje i någonting annat.

Inte är det lätt för familjen att ha en sån här hustru och mamma, men det kan inte hjälpas. De vill ha mig ändå ❤

Och jag ser med tillförsikt fram emot det nya året.

 

 

Advertisements

12 thoughts on “året som gått

  1. Vilket innehållsrikt år du haft!Men också tungt på många sätt. Ibland vältrar livets mångahanda över en så det börjar knaka oroväckande i fogarna.Jag har märkt att man nog kommer igen för det mesta.Tilltufsad och skörare, men på ett märkligt sätt också starkare. Jag har själv upplevt en rejäl utbrändhet och jag glömmer den inte,fast det gått nitton år sen det var som värst.Känner igen mig i mycket av det du berättar. Jag är så tacksam när jag ser tillbaka, hur det ur det svåra växte fram så mycket gott så småningom.
    Vandra lugnt in i det nya året och ta väl hand om dig!

    1. Tack, Måsa-mållon, jag försöker vidare! Och det har varit ett innehållsrikt år, det jag skrev här är ju bara en bråkdel av vad som hänt. Jag tror också att jag kommer att vara starkare när jag kommit ur det här. Tilltufsad och skörare har jag blivit flera gånger förr, då jag drabbats av stressrelaterade problem, så nu måste det vända till styrka i stället…. Hoppas du får ett innehållsrikt år i positiv mening!

  2. Mycket har hunnits och funnits med under året.
    Inte bara bra förstås, livet är inte lätt men vem har sagt det skall vara?
    Önskar dig allt det bästa jag vill önska dig min nästa.
    Kramar från Greta!

    1. Tack detsamma, Greta, kram! Nej, livet är inte lätt, och det behöver det inte vara heller, men man skulle ju önska att de lättare perioderna, då man får hämta kraft, skulle överväga. Och egentligen har jag ju det bra.

  3. Då jag läser om hur mycket du varit med om under året är det nästan så jag får dåligt samvete.
    Jag klagar fast jag bara varit med om ett enda slutseminarium under året, men opponenterna var verkligen hopplösa. Jag fick som vanligt nöja mig med underskänt.
    Trots allt önskar jag dig Ett Gott Nytt År!

  4. Du sade ett sant ord där: Alla har vi våra bördor att bära. Du orkar berätta om dina och det är starkt. Jag skulle inte orka, jag bär dem själv så långt det går. Det är inte heller bra, men sådan är jag. Tycker inte om när folk ska fråga en massa, då är det bättre att de inte vet.

    Önskar dig ett bättre år 2012!

    1. Tack Kicki, Gott Nytt År till dig! Vi är alla olika. Jag föredrar att folk vet. De behöver inte förstå, gilla, hålla med osv. men det hjälper dem ändå att inse varför jag är som jag är. Och så föreställer jag mig att det kan hjälpa andra med liknande bekymmer att se att vi inte är ensamma, trots att bördorna inte är direkt jämförbara. Jag gillar inte heller att bli utfrågad. Därför frågar jag inte heller så mycket, vilket förstås kan uppfattas som att jag inte skulle bry mig, om folk väntar sig att jag ska fråga så att de får berätta. Jag vill inte läsa mellan raderna, utan önskar att folk ska säga som det är, om de vill säga, alltså.

  5. Gott Nytt År önskar jag Dig. Kreativitet och Glädje och många lugna fina stunder i tystnad och i naturen!

    En och annan blomma gör gott ska du veta! De kräver inget, de bara lyser och gläder!

    1. Tack för det, Guni! Ursäkta att jag inte svarat tidigare, jag försökte logga in på bloggen söndagen efter att din kommentar syntes i e-posten, men då var bloggen.fi överbelastad och sen har det bara inte blivit av. Hoppas du har det bra!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s