inlägg 82. Fotografier, jantelagen och sånt

I dagens Vasablad, på sidan 5, skriver Axel Brink en kommentar om vad det innebär att vara en sann fotograf. Kontentan är att

En sann fotograf tänker på bilden och inte sig själv. Hen tänker på betraktaren.

Det är säkert sant. Däremot sätter jag stora frågetecken för det som kommer före denna slutkläm. Ja, många av oss driver en soloredaktion i vardagen. AB får det att låta som om det på något sätt var… opassande. Jag hittar inte riktigt rätt adjektiv för det jag vill uttrycka. Jo, han skriver i vi-form, vilket gör att läsaren tolkar det som att AB själv hör till kategorin soloredaktörer. Samtidigt som AB tämligen ensidigt problematiserar förhållandet mellan soloredaktör och sann fotograf. Frågan som ställs är: Vad är vi rädda för ska hända om vi inte tar den där bilden (som vi sedan delar i sociala media)? (Foto av det vi äter, skråliga videoupptagningar från konserter, selfies med kändisar osv.)

Frågan är som bekant fri, AB har all rätt att formulera den utgående från sin egen föreställningsvärld. Men, som vild bloggskribent och periodvis flitig ögonblicksfotograf (med telefonkameran) skulle jag inte kunna svara på den på ett tillfredsställande sätt. Vad mig anbelangar är frågan totalt fel ställd.

Varför i all sin dar skulle jag vara rädd för att något ska hända om jag inte tar en snapshot av än det ena, än det andra? Jag kan givetvis bara tala för egen del, men det handlar definitivt inte om en rädsla för något som skulle kunna utebli. Fotograferandet, och skrivandet i sociala media, handlar om något helt annat. Det handlar framför allt om glädje. Om glädje över att ha kanaler för att uttrycka mig i större sammanhang än min omedelbara fysiska närhet. Om glädje över att få skriva utan att bli redigerad eller refuserad, och på samma sätt – glädje över att få visa mina bilder som en glimt av det jag är glad över (för det mesta) och gärna vill dela med mig av. Inte att förhäva mig själv, den tanken är totalt främmande. Inte att mina bilder eller mina texter i första hand ska vara en estetisk upplevelse. Det handlar om allt annat än skryt i förklädnad. I alla fall så som jag uppfattar skryt. Skryt, då tänker jag något i stil med “titta, jag äter jordgubbar till efterrätt, pilutta dig, det gör inte du”. Om jag fotograferar min jordgubbstallrik handlar det om att jag är så glad över att jag har jordgubbar i dag. Visst är du också glad för att jag får jordgubbar, som jag tycker så mycket om? Och är du inte det, behöver du ju inte titta på min jordgubbsbild. Det är också onödigt att du analyserar vinkeln och ljussättningen eller grubblar över om jag använt något filter. Det är ju inte min poäng.

Och när jag ser t.ex. i facebook eller läser i en blogg att Pelle i Närpes dricker morgonkaffe, och att Lisa i Nedervetil klipper gräs, och att Lasse i Vasa har fått semester och att Lena i Esse har blivit moster osv. känner jag glädje och omsorg. Vi hör av varandra. Vi har betydelse. Det är anti-Jante i högsta potens. Vi är något. För oss själva och för varandra. Vi duger. Vi behöver inte tävla. Vi får använda vår yttrandefrihet på ett positivt sätt. Att insinuera att det enbart skulle vara professionella skribenter och fotografer som skulle “få” publicera sina alster är verkligen JANTE.

Det får mig att än en gång tänka på det som jag som ny bloggare tänkte 2006 – är det så att alla vi amatörer med våra soloredaktioner utmanar den etablerade publicistiska världen? Inte för att vi är så duktiga, utan för att vi kommer nära den vanliga lilla människan – vi ÄR den vanliga lilla människan. Alla. Och det har vi rätt att vara. Nu har vi också kanaler att göra våra röster hörda. Och vem vet, det kanske upplevs som ett hot. I så fall är det en inte helt ovälkommen bonus.

Advertisements

2 thoughts on “inlägg 82. Fotografier, jantelagen och sånt

  1. Ojdå, att mina bilder och texter skulle kunna upplevas som skryt eller hot har jag inte kunnat tänka mig, men så skriver jag inte ner varken tankar eller åsikter heller… 🙂 Fortsätt skriva och grubbla inte! 😉

    1. Tack lma7, det där med hot var helt min egen tolkning… jag försöker bara hitta nån tänkbar förklaring till att man liksom inte unnar alla blommor att blomma, vare sig det gäller texter eller bilder. Och då tänkte jag att den som själv anser sig vara duktig på att skriva och/eller fotografera, och kanske har det som yrke, blir förnärmad av alla amatörer som glatt sprider sina texter och/eller bilder på nätet och tar bort uppmärksamheten från de “duktiga”. Medan jag menar att det är fråga om helt olika saker. Och det tror jag ju också att journalisten ifråga också tycker, av den där slutklämmen att döma. Därför blev det liksom så onödigt med det där skrytpratet före.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s