en bokslukares bekännelser

Bokslukaråldern, den infaller visst nån gång under barndomen, om jag minns rätt. Vid 10-12 år, kanske? Vissa av oss kommer emellertid aldrig ur den.

Periodvis har jag inte orkat läsa skönlitteratur, främst pga. att jag läst så mycket annat i mitt jobb. Men, sisådär 10 romaner i månaden är väl annars ett rätt normalt antal lästa böcker under stora delar av mitt liv, skulle jag tro. Eftersom jag numera mest lyssnar på dem i ljudboksformat tar det åtskilligt längre tid att plöja igenom en bok, men det får det vara värt. Det är så skönt att kunna vara inne i sin egen bokkokong medan man stickar, promenerar osv. Nu när jag kan det. För ett par år sen skulle det ha krävt för mycket koncentration, alltså promenerandet skulle ha tagit fokus från lyssnandet. Så icke nu.

Mitt lyssnande läsande kan väl kallas både raskt avverkande och reflekterande. Å ena sidan kör jag på, bok efter bok, utan att alltid minnas så mycket av det jag läst. Å andra sidan tänker jag väldigt mycket då jag läser. Både på handlingen, vad den kan lära mig om Människan, och på språket. Som språkpolis retar jag förstås upp mig på ett och annat och förundras över saker som skulle vara relativt enkla att rätta till, men ändå fått finnas kvar i böcker utgivna av förlag. Var är språkgranskningen? Eller är det (än en gång) jag som inte hänger med i språkets utveckling?

Exempel: min logik säger att pronomen är ersättningsord, och att huvudordet som pronomenet ersätter, bör anges först. Läsaren skulle alltså behöva få veta vem “hon” är, innan författaren skriver “hon”. I alla fall för det mesta. Jag kan förstå att det rent dramaturgiskt sätt kan vara spännande att t.ex. inleda med att berätta om någon som går på en stig i en skog, utan att läsaren vet vem den som går på stigen är. Men “När hon kom in i köket, kunde Anna se att det låg en nyckelknippa på bordet.” Mina språköron SKRIKER att det är fel. Av sammanhanget förstår man att det är Anna som kommer in i köket och ser nyckelknippan, men meningsbyggnaden lurar läsaren att tro att det är någon annan än Anna som kommer in. Håller ni med? Alltså, skriv i stället “När Anna kom in i köket, kunde hon se att det låg en nyckelknippa på bordet.”

Att lyssna på ljudböcker ger också läsupplevelsen nya dimensioner. Tonfall, dialekter och uppläsarens sätt att gripa sig an texten ger mycket. Det är stor skillnad på uppläsare och uppläsare. Men såvitt jag kan minnas är det endast en gång jag gett upp med lyssnandet för att uppläsaren varit så dålig på sitt jobb. Det var en bok på engelska.

Sen får man förstås en hel del att reta upp sig på, också när det gäller uppläsandet. Att uppläsaren t.ex. inte bemödat sig om att lära sig uttala utländska namn rätt. Både finska, norska och danska namn får fel uttal, för att inte tala om engelska namn, där svenska uppläsare alltför ofta talar om Yane och Yames i stället för Jane och James. Därutöver finns det säkert femtielva andra feluttalade namn på språk jag inte kan.

Och. Det. Finns. Inget. D. I. Ordet. Åtminstone. Å-T-M-I-N-S-T-O-N-E.

Bortsett från såna här små irritationsmoment, finns det alltså mycket att hämta när det gäller skönlitteratur. Och jag tror absolut inte att man behöver gå till s.k. klassiker för att hämta bildning och insikt. All litteratur fyller någon funktion.

Varför läser jag så många kriminalromaner? Jag vet inte. Det finns säkert nån bra, psykologisk förklaring till det också.

En lista över de 20 senaste ljudböcker jag läst, med början s.a.s bakifrån, så att den jag håller på med nu är nr 20:

  1. Tomas Arvidsson: Bakstöten.
  2. Dennis Karlsson: Mareld.
  3. Ann Rosman: Havskatten.
  4. Susanne Ahlenius: Dödlig åtrå.
  5. Susanne Ahlenius: Dödligt dubbelspel.
  6. Samuel Bjørk: Det hänger en ängel ensam i skogen.
  7. Samuel Bjørk: Ugglan dödar bara om natten.
  8. Sara Blaedel: Bara ett liv.
  9. Sara Blaedel: De bortglömda.
  10. Sara Blaedel: Dödsstigen.
  11. Susan Casserfelt: Prästens lilla flicka.
  12. Kristin Emilsson: In i minsta detalj.
  13. Dag Öhrlund: Tryggare kan ingen vara.
  14. Dag Öhrlund: Besökaren.
  15. Dag Öhrlund: Där inga ögon ser.
  16. Dag Öhrlund & Dan Buthler: En nästan vanlig man.
  17. Dag Öhrlund & Dan Buthler: Grannen.
  18. Dag Öhrlund & Dan Buthler: Återvändaren.
  19. Dag Öhrlund & Dan Buthler: Uppgörelsen.
  20. Dag Öhrlund & Dan Buthler: Erövraren. 

Att läsa om Öhrlunds och Buthlers ärkeskurk Christopher Silfverbielke är så jobbigt att det är svårt att beskriva, och om jag hade vetat hur det skulle bli hade jag nog hoppat över den första och aldrig börjat, men det går liksom inte att sluta, man vill veta hur det går, trots att det bara blir värre och någon happy ending inte finns i sikte…

Tro mig, honom vill du INTE ha som politiker… Bilden är från Dag Öhrlunds blogg, http://www.ohrlund.se/blogg/?p=2079 

Kommentarsfältet för bloggen är stängt, annars hade jag lämnat en kommentar om att jag länkat till den 🙂

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s