oro

Äsch, i går glömde jag igen att jag skulle skriva ett blogginlägg…

I dag tar jag fasta på boken Oro – en resa i det moderna självet av Finn Skårderud, som jag kämpat med i flera månader. Jag har läst några sidor eller några kapitel då och då. Nu har jag inte många kapitel kvar. Det är med andra ord ingen bok jag rekommenderar. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den.

Baksidestexten:

Denna bok handlar om duktiga barn och känslan av skam, om piercing och spel om pengar, om konfrontationer med skitstövlar och om radikala kroppsterapeuter, om nyttan av att vara sjuk och mycket, mycket mer.

Oro är en personlig samtalsbok om den moderna människans överflöd på information, underhållning och materiella värden. Det är en populärpsykologis fackbok som blivit läst och omtyckt av många; en reseskildring som innehåller kulturkritik och  – självkritik. Oro är en resa i det moderna självet.

Visst finns det många intressanta passusar i boken. Men i huvudsak upplever jag den som väldigt splittrad. Och personlig, på gränsen till pinsam ibland. Vilket antagligen inte vill säga lite. Jag gillar ju också att dela erfarenheter, dela med mig av det självupplevda osv. Både för att få bekräftelse och för att andra ska kunna få bekräftelse. Samtidigt som jag tänker att många olika berättelser kan bidra till ökad tolerans och förståelse, både hos mig själv och hos andra. Men det här, det blir på något sätt för mycket. Och för litet, samtidigt. Bokens avsaknad av egentlig sammanhängande handling skapar snarare oro än analyserar fenomenet oro, fastän avsikten är att diskutera “den moderna människans” oro.

Vad nu den “moderna” människan är. Egentligen är vi väl redan postmoderna? Eller post-postmoderna? Plus att det blir väldigt generaliserande och väldigt västerländskt att tala om den moderna människan, som om alla var likadana.

Efter dessa hårda ord, lyfter jag gärna också fram sådant som har varit tankeväckande. T.ex. kapitlet om skam. “Den djupa skammen är smärtan att se sig själv som någon som inte förtjänar att bli älskad.” Jag känner igen många delar i det som beskrivs som patienters patologiska skam. En stor del av “skammens onda fenomenologi” har jag också brottats med.

Men visst behövs det också en viss skam, vilket även Skårderud tar upp. Att man inte kan göra vadsomhelst, och bli förlorad i sin storhetsfantasi. Skårderud reflekterar kring att det är ännu värre att vara skamlös än att känna skam, även om begreppet skam uppfattas negativt.

Jag tänker mig att skuld är mera positivt än skam. Att man ska känna skuld, om man gjort något dumt. Alternativt om man låtit bli att göra det som är gott. Men skam, det ligger på ett djupare plan. Att man skäms över att man är mänsklig, liksom. Och skammen, den vill man (läs: åtminstone inte jag) tala om. Jag vill inte ens skriva om min skam. Den är alldeles för privat.

Sen finns det andra saker som jag verkligen får ta mig en funderare på. Som t.ex. fenomenet piercing. Att smyckandet av olika kroppsdelar har att göra med kroppens oro. Tidigare har jag också hört spekuleras att piercingar, tatueringar osv. skulle kunna vara ett uttryck för att man vill manifestera sin existens, möjligen eftersom man upplever brist på essens, dvs. brist på meningsfullt innehåll i livet.

Hm. Själv känner jag inte igen mig i “brist på meningsfullt innehåll i livet”. Bevare mig väl. Om det är något jag har haft och har, så är det meningsfullt innehåll. Så det räcker och blir över. Men, jag kan tänka mig att det skulle kunna ligga något i att mina piercingar och min tatuering skulle ha att göra med att jag har återtagit rätten till och kontrollen över min kropp. Att de symboliserar min styrka att stå för mina egna val. Min revansch på omvärlden. Sen kan det ju inte hjälpas att jag tycker att örhängen och piercingsmycken i naveln helt enkelt är fina också 🙂 på samma sätt som man smyckar sig med andra typer av smycken, vackra kläder och rosetter i håret eller vad det nu kan vara. Och tatueringen, som är gjord av en erkänd konstnär, den är både ett konstverk och ett bestående smycke som jag inte behöver ta på mig varje dag.

Diskussionen kring skitstövlar kan vi lämna därhän så länge. Jag kan tänka mig att vissa personer kan definieras som skitstövlar, samtidigt som jag värjer mig mot en sådan stigmatisering. Alla människor har både gott och ont i sig. Vem är jag att ha rätt att kalla någon annan för en skitstövel?

Att sånt idag.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s