dag 7

…vilade jag hela dagen, missade mammas 80-årskalas men började också så småningom se ljuset i tunneln. De senaste dagarna har jag mest tillbringat i vågrätt läge. Vissa stunder har jag lyssnat på någon ljudbok, vissa stunder har jag mest legat och glott ut genom fönstret, vissa stunder har jag blundat och slappnat av, och vissa stunder har jag sovit. Jag började sova bättre om nätterna sen jag övergick från Finrexin till Ibusal. Jag har alltså (haft) nån typ av influensa med värk, feber och lite hosta, ingen förkylning med snuva eller så.

När det gäller böcker är jag alltså mest förtjust i kriminalromaner, även om jag också läser annat. Och numera läser jag mest ljudböcker. Detta eftersom jag gillar att handarbeta medan jag lyssnar. Annars tar det förstås förskräckligt länge att lyssna på en ljudbok jämfört med att läsa boken tyst för sig själv, i alla fall för mig, jag har alltid varit väldigt snabb när det gäller att läsa. Nu skulle jag i alla fall inte ha orkat läsa själv, så ljudböcker passar också bra som tidsfördriv för en sjukling. Jag har hunnit lyssna klart på Män ur mörkret av Håkan Östlundh. Håkan Östlundh är en av mina favoritkriminalromanförfattare. Jag gillar över lag de svenska författarna i genren. Och jag håller med min syster, som en gång skrev på facebook att det infinner sig en tomhet när man “läst klart” en författare. Ibland hoppas man ju på att det ska komma en fortsättning, i det här fallet får man visst bereda sig på att det här var den sista boken om Fredrik Broman, eftersom det sägs så i informationen om boken. När man blivit bekant med personerna i bokserier, känns det som om man skulle känna dem, och hela tiden vilja veta “hur gick det sen?”. Flera gånger har jag tänkt att om jag hade varit Fredrik, hade jag slängt ut hustrun Ninni för länge sen… samtidigt inser jag ju att Fredrik inte heller är nån ängel alla gånger och att Ninni har rätt i att han prioriterar jobbet framom henne och pojkarna och… tja. Sånt. Vid sidan av själva “mysteriet”, alltså.

Vissa saker, som kan förefalla rätt ovidkommande, har det här kriminalromanslukandet gjort mig uppmärksam på. Bl.a. det jag tidigare skrivit om – vad man avser när man talar om en port. Några fler tankar utgående från kriminalromanerna:

  1. Det finns något som kallas “besöksstol”. Alla kriminalpoliser tycks ha såna. De tycks också finnas på sjukhus och andra inrättningar. Ok, jag förstår tanken – det är en eller flera extra stol/ar som man har i sitt arbetsrum så att folk ska ha nånstans att slå sig ner när de kommer in, planerat eller oplanerat. Jag skulle bara inte ha kommit att tänka på att de skulle kallas besöksstolar (det finns t.o.m. “besöksgrupper”) om det inte varit för att jag läst om sådana i de här böckerna.
  2. I Sverige köper folk titt som tätt “ett radhus”. Det låter väldigt konstigt för en finlandssvensk. Om någon finlandssvensk skulle säga till mig att hen köpt ett radhus, skulle jag uppfatta det som att vederbörande har köpt en hel radhuslänga och troligen tänker börja hyra ut bostäder för att förtjäna en slant. Men bokpersonerna bor i eller har köpt ett radhus för att de och deras familj ska ha nånstans att bo. De har alltså köpt vad en finlandssvensk skulle benämna “en radhuslägenhet”.
  3. Svenska poliser tycker att det är jätteviktigt att få veta vem som har (haft) sex med vem. De tycks inte vara intresserade av om folk har känslomässiga bindningar till varann, endast av om folk brukar träffas för att ligga med varann. Det kan nämligen vara av Stor Vikt För Utredningen. (Seriöst, gör folk så, eller är det bara i böckerna????)
  4. Poliser, och andra för den delen, är så förbaskat aningslösa och ger sig iväg ensamma på sånt som vemsomhelst med en gnutta sunt förnuft skulle förstå att man inte ska göra. Polisen tänker bara kolla upp en sak, och kör långt ut i skogen ensam, utan att kontakta sambandscentralen, och hamnar förstås i det berömda pisset eftersom skurken/skurkarna är där långt ute i skogen och med all rätt blir sur/a för att någon kommer och lägger sig i vad det nu är som skurken inte vill att någon ska lägga sig i. Civilpersoner lyder snällt hotfulla budskap som “kom ensam, och kontakta inte polisen för då dör din kompis/hustru/ditt barn”. Precis som om det att hen kommer ensam skulle vara någon garanti för att allt ska sluta lyckligt…

Kommer du på andra saker som har överraskat dig när du läst kriminalromaner? Eller, tja, överraskat och överraskat… när det gäller punkt 4 är det snarare så att man tänker “håhåjaja, here we go again, nu kommer den där korkskallen att hasta iväg dit ensam och utan att tala om det för nån” när man märker att det börjar dra ihop sig…

Advertisements

4 thoughts on “dag 7

  1. Gillar också kriminalromaner, men inte alla svenska faller mig i smaken. Läckberg och Jungstedt är alldeles för förutsägbara och naivt skrivna. Johan Theorin skriver bra, liksom Roslund och Hellström. Jo Nesbö, norrmannen, hör till favoriterna, men tror jag läst alla han skrivit nu. Den sista, Sonen, var en liten besvikelse.

    Jag har också reagerat på hur poliser ger sig iväg på egen hand och spelar hjälte.

  2. Håller med dig om Sonen, Kicki, den var också en liten besvikelse för mig. En av mina fb-vänner tycker däremot att den är Nesbøs bästa… Det är intressant att man uppfattar böcker så olika. Jag gillar både Läckbergs och Jungstedts böcker, jag känner inte igen det du nämner om att de skulle vara förutsägbara och naivt skrivna. Vi reagerar tydligen på olika saker. Men jag minns att jag läst en kriminalroman av en svensk författare, vars namn jag inte kommer på nu (kan förnamnet ha varit Sara?) som jag inte ville läsa flera av, den kändes för naiv. Det är faktiskt den enda svenska kriminalroman jag minns att jag inte gillat. Visst gick en att läsa, men den kändes mera som en ungdomsroman än en vuxenroman. Kanske den var det, och jag inte hade fattat att det var så?

    Antar att det där med att poliser ger sig iväg på egen hand “behövs” för spänningen, men det känns som att de aldrig lär sig… 🙂

  3. Jag läser nästan aldrig kriminalromaner,vet inte riktigt varför. Däremot ser jag dem gärna som tvserier. Även där känner man igen det du beskriver i dina punkter ovan.

  4. Jo, det stämmer Måsa-Mållon, de är lika klåpiga på tv 🙂 Om jag skulle titta på tv, skulle jag gärna se vissa kriminalserier. Men jag läser ändå hellre böckerna. Det finns en risk att det blir lite för otäckt för mig att se mycket våld… jag har lättare att distansera mig då jag läser.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s