dag 55 – infödingar

Ett märkligt, intressant fenomen hos oss människor är att vi så gärna vill kunna placera in varandra i olika kategorier, annars blir vi liksom så osäkra. Är en person man eller kvinna? Finsk- eller svenskspråkig? Från landet eller från stan? Hög- eller lågutbildad? osv. Häromdagen kom jag att tänka på då jag var barn och var på besök hos min faster. På tv:n visades halvnakna, målade människor som marscherade eller dansade, vad det nu var. – Usch, infödingar, sa min kusin, som tyckte att de såg skrämmande ut.

När vi kom hem frågade jag pappa vad “infödingar” betyder. – Det betyder att man bor där man är född, man är in-född, var pappas koncisa svar. Jag minns inte hur diskussionen sedan gick, men jag fick i alla fall klart för mig att infödingar inte är synonym till människor från “primitiva” kulturer, att det är ett arv från kolonialiseringens tid att tänka så. Vi är infödingar i Finland.

Om man håller sig till den där förklaringen, hur pass vedertagen den är vet jag egentligen inte, blir man snabbt infödd. Det är alltså “fel” att tala om t.ex. andra och tredje generationens invandrare. De har inte vandrat in, de är in-födda.

Och det fick mig i sin tur att än en gång fundera över vad “finlandssvensk identitet” är. Jag har på något omedvetet sätt tänkt att det är ett arv. Att t.ex. min mammas släkt har bott på samma backe i minst 500 år, och de har talat svenska, längre tillbaks finns inte skriftliga dokument så man vet inte hur det var före kyrkobokföringens tid. Men nånstans har jag läst att det är förfärligt politiskt inkorrekt att hänvisa till arv och finlandssvenska gener. Jaha. Men om man är finlandssvensk på basen av vilket språk man har angett som sitt modersmål, och som gäller i kontakt med myndigheter osv., är finlandssvenskheten synnerligen godtycklig. Då bestämmer man själv. Oavsett vad man talar hemma eller vilket språk ens föräldrar talar eller vad förfäderna talade. Oavsett om man kan finska och/eller svenska visor och hur man firar olika helger (för det är dessutom lokalt förankrade saker, inte enbart språkliga dito).

Inte är det lätt när det är svårt 🙂

I alla händelser känner jag mig som infödd finländare och svenskspråkig, utan att lägga desto mera värderingar i den saken.

Advertisements

8 thoughts on “dag 55 – infödingar

  1. Det är svårt! Vi har bott över 20 år i vår by, men enligt infödda bysbor är vi “inflyttade”.

    Min mamma hade finska som modersmål men talade bara svenska med oss (det var så den tiden), men ändå känner jag mig som halvt finsk till mentaliteten (inte helt bara svensk) – vad är det?

    Såg på Yles Arenan på valdebatten och konstaterade att då det verkligen hettade till så svängde språket plötsligt till finska! Det egna språket är viktigt för både finnar och svenskar!

  2. Ja, Lena, det är verkligen inte lätt. Jag är ju också på sätt och vis inflyttad till byn där jag bor, eftersom jag inte är “infödd” där, trots att mamma är född där… och vad är mentalitet, när man tänker efter…

    Visst är det egna språket viktigt, även om jag tycker att ALLA språkkunskaper är viktiga och att språket inte är någon värderingsfråga i sig, alla är lika mycket värda oavsett hur man talar.

  3. Infödingar som begrepp var förr i tiden liktydigt med afrikanska bushmen. Utan någon speciell värdering.
    Det vi menar med infödd i en bygemenskap här är väl att man föddes i byn av föräldrar som också var hemma från samma by.

    Språket har ju väldigt mycket med identiteten att göra. Vill man uttrycka sitt innersta gör man det bäst på sitt modersmål, vilket det än må vara. I mitt fall är det en dialekt som kan förmedla de minsta nyanser jag vill få fram. Standardsvenska känns stelare i sådana sammanhang, även om jag tycker mig behärska det tillfullo.

    1. Jaså, Kicki, jag visste inte att det var just afrikanska bushmen utan trodde att det användes om urbefolkningen i olika kolonier. Om man ska vara infödd i en by, av föräldrar som också var hemma från samma by blir det väldigt få som är det. Maken är faktiskt infödd Västerhankmobo då, trots att varken hans pappa eller mamma i så fall var det. Hans pappa och mamma var alltså födda i Västerhankmo, men hans farmor var född i grannbyn Petsmo och hans morfar var från Malax. Det blir invecklat, det här 🙂

      Det där med nyanserna i språket är intressant. För mig, som har standardsvenska som modersmål och dialekt som hemspråk, beror det på vad jag ska tala om. Vissa nyanser får jag bättre fram på standardsvenska, andra på dialekt. Och ibland vill jag hellre ta till finska eller engelska för att få fram exakt det jag menar… Tyskan kan jag inte tillräckligt bra för att den ska komma framom något annat språk, även om vissa ord på tyska är väldigt talande.

  4. Hej Yvonne! Åtminstone ibland kan det vara bra att veta om en person är kvinna eller man. För närmare tjugo år sedan var jag ute restaurang i Vasa och åt gott med några kompisar. Efteråt dansade de dansanta.
    Då hände något märkligt. En man bjöd upp en “dam” och det blev ett hiskeligt liv eftersom det visade sig att “damen” var av manligt kön. Slagsmål blev det inte men en vaktmästare måste tillkallas för att lugna ner “damen”. 😀 😀

    1. Hej Herbert! Jo, det finns uppenbarligen tillfällen då det är bra att veta vilket kön personen tillhör 😀

      Jag minns när min moster, som är frissa, berättade om hur hon satt på tunnelbanetåget och beundrade en kvinna med långt, blont hår som föll ner över ryggen, och moster tänkte “men hur gör hon för att få det så där vackert”. Så steg “kvinnan” upp för att gå av tåget och till mosters stora överraskning hade “hon” mustasch. Men, den gången gjorde det förstås inget att moster hade tagit fel, det framkom ju aldrig, och visst hade hon kunnat fråga, i kraft av sitt yrke, av den blonde mannen vad han gjorde för att få sitt hår så vackert 🙂

  5. Observera att det inte är några absoluta sanningar om infödingar jag förde fram, utan det var en uppfattning man hade förr i tiden. Kunskapen om sådana saker var ju inte så häv, utan man hade kanske sett någon bild i en tidning, eller eventuellt någon svartvit bildsekvens i TV, som ju kom hit först i början av 60-talet.

    1. Det kan hända att det var så, Kicki, och jag vet ju inte alls varifrån de där infödingarna som kusinen och jag såg på tv kom. Det var troligen nån gång 1969 eller 1970 som den där händelsen utspelade sig.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s