dag 40 – dundertabben

Så var det då dags för hemfärd. Vi hade packat det mesta redan kvällen innan, eftersom bussen skulle hämta oss vid hotellet redan kl. 05:00. Allt verkade vara frid och fröjd, ända tills vi suttit en stund i bussen och maken frågade om det var säkert att jag hade med mig allt. – Plånbok och pass, och din nya telefon, undrade han. Jag kollade. Plånbok – check, pass – check, min nya telefon – inte check. – Alltså på riktigt, sa jag, jag vet inte var min telefon är…

Och jag grävde i ryggsäcken. Inte i ytterfickan, inte inne i själva ryggsäcken. Inte bredvid mig på sätet. Och jag som suttit, stått och gått med telefonen krampaktigt i handen under hela resan så att jag Inte Skulle Tappa Bort Den. – Försök ringa till mig, så hör vi om den i alla fall är i väskan, sa jag. För jag var säker på att den inte var i kappsäcken, som låg i bussens bagageutrymme. Ingen ringsignal hördes, och det gick inte att ringa till mig, sa maken. Förbaskat också, jag hade ju på “Stör ej”-funktionen, antagligen går det inte att ringa till en iPhone då. Jag är ju så ovan med den ännu.

Nå, med hjälp av ficklampan på makens telefon (det var ju mörkt) lyste vi i väskan, plockade ut grejor och blev mer och mer säkra på att telefonen INTE var med. Så det blev till att leta efter om vi hade telefonnummer till hotellet, och så ringa dit med makens telefon. Jag talade engelska med mannen i receptionen, som inte var världsbäst på engelska men hankade sig fram, och förklarade vem jag var och att vi nyligen bott i rum 150 och satt i bussen på väg till flygfältet, och att jag möjligen kan ha glömt min iPhone på rummet. – Is it a mobile phone? frågade han, och det bekräftade jag att det var. – No, not in ze room, in ze reception! sa han. Min telefon var alltså där! Och jag undrade om det skulle vara möjligt att skicka telefonen med taxi till flygfältet, så att jag skulle hinna få den före avresan. Jo, om du betalar, blev svaret. Visst skulle jag betala. Och så förklarade receptionisten att jag skulle gå till informationsdisken vid flygfältet och få telefonen av taxichauffören där, men att det skulle ta en 40-45 min för taxin att komma dit.

Kan man tänka sig, jag fick tillbaks telefonen. Och inte bara den, utan bankkortet som också låg i telefonens “skal”… Jag betalade taxichauffören med lättnad och kom t.o.m. ihåg att ge dricks. Ungefär fem minuter efter den glada återföreningen stängde incheckningen…

Vi träffade på våra bekanta, som varit med på samma resa men bott på ett annat hotell, och jag suckade och berättade att “nu har jag verkligen råddat”. En av dem konstaterade att i fortsättningen är det inte bara de tre p:na “pengar, pass och pilett” som jag ska komma ihåg, utan pengar, pass, pilett och phone….

Advertisements

2 thoughts on “dag 40 – dundertabben

  1. Oj, huh huh! Får ju nästan huvudvärk bara av att läsa om det. Man blir kall och varm om vartannnat när sånt händer.

  2. Ja, Kicki, det var en erfarenhet jag hade kunnat vara utan. Jag tänkte att det brukar sägas att barn och fyllhundar har skyddsänglar. Tydligen har virriga tanter också skyddsänglar, även om de skyddsänglarna kan passa på att ge tanten en knäpp på näsan så att hon ska tänka efter bättre i fortsättningen…

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s