#blogg100 dag 7 – strider

Det sägs att man ska välja sina strider. Det är något som jag allt mer anammat, i takt med stigande ålder, fallande ork och ökat jämnmod. Jag är inte ung och arg längre. Det är väldigt skönt. Det känns alltså inte ens särskilt besvärligt att inte fånga upp alla potentiella stridstrådar.

För eldfängd, det har jag varit. Med en närmast obefintlig stubin, tro det eller ej. Nåja, de som kände mig då det begav sig, vet ju att jag talar sanning. Tyvärr. Eller så var det bra. Ibland det ena, ibland det andra, antar jag.

Det har funnits olika saker som har lärt mig att välja mina yttre strider. Mobbande “skolkamrater” och auktoritära lärare lyckades för en kort tid få mig att ge upp och hålla tand för tunga. Den perioden varade inte särskilt länge. Det går som bekant inte att stänga in enhörningar, deras rätta natur visar sig snart och så bryter de sig ut. Sen la jag ganska snabbt märke till att det inte lönade sig att argumentera med svärfar. Så jag föll raskt in i ett uppgivet “vad far gör är alltid det rätta”-förhållningssätt när det gällde honom. Vad gör man inte för husfridens skull, ibland.

Men sen då? Tja. Senare har det mera handlat om att kunna se godmodigt på saker och ting. Att inte bränna propparna för vadsomhelst. Fast det tog tid. I synnerhet under perioder av stress är det svårt att låta bli att bryta samman och börja stormskälla för bagateller, när måttet är rågat av helt andra orsaker. Orättvist mot omgivningen, men ack så vanligt.

Min främsta lärare i att kunna ta saker och ting mera med ro och lugna ner en potentiellt aggressiv situation var, kanske en smula otippat, en pojke i 12-årsåldern. Han är några år äldre än mitt äldsta barn, alltså i 30-årsåldern nu. Jag råkade vara på bybutiksgården, när pojken kom ut och hade handlat något smått. Ett par andra barn stod nedanför trappan, och ett barn sa en mycket sarkastisk kommentar till något som pojken sa när han gick nerför trappan. Jag minns inte vad det var, men det var en sån sak som skulle ha kunnat få ett känsligt barn att brista ut i gråt och ett ampert barn att ta till smockan eller börja gräla. Men pojken såg helt lugn ut, och svarade “nej, jag menade inte så” vilket fick den andra att lugna ner sig direkt, och de fortsatte att småprata i all plötslig vänskaplighet. Jag var helt förstummad. Hade jag råkat ut för samma sak när jag var i hans ålder, hade jag gett tillbaks med samma mynt gånger 20, eller nåt. Och varit mitt inne i ett stormgräl på nolltid.

Faktum är att det där oftast funkar, både med yngre och äldre människor. Om man kan svälja, se oberörd ut, inte låta sig provoceras utan vänligt svara och prata sig ur situationen. Jag börjar lära mig, bättre och bättre.

En annan sak är det att ta de inre strider som rasar inom en. Att kunna motarbeta både den lilla jäveln som sitter på den ena axeln, och den lilla ängeln som sitter på den andra. Båda kan vara ganska bedrägliga, i alla fall mina.

Idag täppte jag till munnen på jäveln, som hävdade att jag inte skulle kunna gå på en doktorsdisputation utan att bli illamående och förvirrad igen. Han fick så han teg, och nu ska jag ytterligare trycka ner honom i skoskaften genom att gå på doktorsmiddag ikväll och utsätta mig för umgänge med fler än 3 människor i över en timme. Utan att börja må dåligt. Såheså.

Advertisements

6 thoughts on “#blogg100 dag 7 – strider

  1. Känner så smått igen mig i den korta stubinen, men även i mitt fall har lågan falnat. Lika så bra, för vad blir bättre av att hetsa upp sig egentligen.

    Den inre “fänin” får man tampas med på olika sätt. I kväll sa han åt mig att stanna inne och strunta i kvällsrundan med hunden. Men se jag tystade honom!

    1. Precis, Kicki, det är väldigt sällan någonting blir bättre av att man hetsar upp sig. Och den där inre “fänin” kan vara mer eller mindre besvärlig, vad bra att du fick tyst på honom 😀

  2. Jag ska bara ta fasta på det du skriver i 4:e stycket. Jag har allt mer fått den uppfattningen att stor trötthet, orsakad av bl.a stress, är en av de största bovarna här i världen. Att den orsakar mycket ont. T.ex försämrade eller förstörda relationer. Och sjukdomar av alla de slag med början från förkylning, magsjuka, huvudvärk o.dyl. Att slarva med avkoppling, vila och sömn straffar sig oftast på ett eller annat sätt. Förr eller senare.

    1. Hur säger man “I couldn’t agree with you more” på svenska, Rune? “Jag kunde inte ha sagt det bättre själv” låter inte riktigt likadant. Skämt åsido, jag håller fullständigt med dig, Rune, återhämtning är oerhört viktig. För människan i alla åldrar.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s