#blogg100 dag 3 – andning

Slappna av, sova, andas. Nog så viktiga saker. Andas bör man, annars dör man. Andas gör man, ändå dör man. En dag ska vi alla dö. Alla andra dagar ska vi det inte.

Så medan vi ännu lever får vi fortsätta att andas. Självklart, kan man tycka. Ändå är det faktiskt stor skillnad på om man bara andas hursomhelst, eller om man också lär sig att använda sig av medveten andning i olika situationer.

Mina lärdomar om autogen träning kom väl till pass när jag skulle få barn. Med risk för att jag tagit upp detta, som är en av mina käpphästar – när man ska föda barn har man enorm nytta av att ha tränat medveten andning och avslappning. Jag vet att det finns de som anser att andning och avslappning under förlossningen är överskattat. Jag hör alltså INTE till dem. Men det är ju en sak som inte går att bevisa empiriskt. Samma föderska kan inte göra om sin förlossning två gånger. Den subjektiva upplevelsen finns alltid närvarande.

Hursomhelst, att slappna av och inte göra motstånd när kroppen gör det den ska, att andas tillräckligt för att förse de hårt arbetande musklerna med syre kan inte vara fel. Och det är aldrig skadligt. Sen är det en annan sak om man tycker att det är tillräckligt, eller om man behöver någon form av smärtlindring, aktivitet, byte av ställning osv. för att underlätta förlossningen.

Fyra barn har jag fött, utan att ha behövt smärtlindring. Det betyder inte att jag är “duktigare” än den som behövt smärtlindring. Det betyder inte heller att jag “tror att jag är något” (jo, det tror jag väl – jag är mamma till fyra barn, det kommer vi inte ifrån). Jag menar, jag är inte förmer än andra och jag är inte någon bättre mamma för det. Må detta härmed vara klargjort.

MEN jag har alltså enbart haft nytta av att ha tränat andning och avslappning under graviditeterna.

  1. Öppningsskedet har gått snabbt, eftersom jag har kunnat jobba med min kropp, inte mot den.
  2. När jag har fått för tidigt krystningsbehov (det hände under förlossning nr 2, det blir ofta så om sammandragningarna måste förstärkas på medicinsk väg, och det måste de den gången) behärskade jag situationen så att jag kunde låta bli att krysta samtidigt som jag kunde tillföra musklerna syre utan att börja hyperventilera.
  3. Jag har inte behövt utsätta vare sig mig själv eller barnet för eventuella biverkningar av medicinsk smärtlindring.

Det här hade jag aldrig klarat, om jag inte hade tränat. Så naturlig är jag inte av mig att det skulle ha gått av sig själv. Jag minns att mommo och jag diskuterade det här. Mommo hade ju fött sex barn, utan desto mera mankemang (annat än barnsängsfeber efter den första förlossningen). Mommo sa att ingen hade ju underkunnat henne om hur man skulle andas osv., så hon gjorde spontant det som kändes bäst – hjälpte till så gott det gick. Mamma hade å sin sida fött mig med mycket möda och stort besvär, chockad över att det inte gick lika lätt som för mommo (fast mommo dock brukade säga “int sitär e ju utanpå”) och ville inte göra om det. Efter några år, när hon kommit på andra tankar, fick jag ju i alla fall en lillasyster. Då var mamma mera förberedd, och hade skaffat boken “Att föda barn utan smärta”, som jag sen fick ärva. Den är väldigt behavioristisk (om a, så b) och människor är kanske inte alltid lika lättmanövrerade som Pavlovs hundar. Hursomhelst, tanken är att man ska träna olika typer av andning så till den grad att de blir betingade reflexer, så att man reagerar på livmoderns sammandragningar på ett ändamålsenligt sätt under förlossningens olika faser.

Och. Det. Funkar. Men man måste träna. Dagligen, under minst halva graviditeten.

Om du är gravid – lägg dig i träning! Det skadar inte, och du har nytta i så många sammanhang sen av att kunna samarbeta med din kropp.

 

Advertisements

6 thoughts on “#blogg100 dag 3 – andning

  1. Även jag gick en sådan kurs där vi fick lära oss att andas rätt, men jag tyckte det var överskattat. När det bar till var allt ändå glömt. Däremot försökte jag koncentrera mig på att slappna av under värkarbetet. Kanske andningen följde med i avslappningen då. Kommer ihåg att barnmorskan vid ett tillfälle sade: “Man skulle inte kunna tro att du ska föda snart, du är så lugn.” Ingen smärtlindring erbjöds och jag frågade inte efter någon heller. Därmed inte sagt att förlossningarna skedde utan smärta. “Dem sitär jo it uotanpå” var ett visdomsord som även jag fått mig till livs.

    1. Det kan gott hända att du automatiskt andades på ett ändamålsenligt sätt när du koncentrerade dig på att slappna av, Kicki. Jag vill naturligtvis inte förneka eller förringa någons upplevelse, det är många som i likhet med dig har tyckt att det där med andningen är överskattat i sammanhanget. Personligen tror jag ju att det åtminstone till viss del kan bero på att man inte tränat tillräckligt, eller att informationen om andning osv. kommer för sent. Det är skillnad på att öva tills något blir en betingad reflex och s.a.s. sitter i muskelminnet och att aktivt behöva “komma ihåg”.

  2. Då jag väntade mitt första barn fick jag ärva boken:Att föda barn utan smärta.
    Jag tränade varje dag och jag har njutit av mina förlossningar.
    Pga. vissa omständigheter har jag färre barn än jag velat ha, så då jag kommer till himlen ska jag föda barn och amma, hela tiden ha,ha!!!

  3. Jag tänker INTE gå in i någon graviddiskussion eftersom jag garanterat förlorar. MEN jag har enttå na å koma me sidu. Jag har goda erfarenheter av andning även mot andra typer av smärtor än gravidsmärtor. Har inte direkt gått någon andningskurs men i samband med motionsutövning och att jag (av en förklarlig orsak som jag inte tänker nämna här) har högt motstånd till mediciner har gjort att jag övat mig fram till något som fungerar för mig vid smärttillsånd. Smärta, speciellt en ny typ av eller okänd, föder också lätt rädsla, så även där hjälper det att kunna andas sig lugn och trygg. Min erfarenhet är att man är förmögen att med egen kraft få en akut smärta att trappas av efter en stund om man bara lyckas få herravälde över den, eller som du beskriver det, att man arbetar med kroppen. Själv är jag av den åsikten att medicinsk smärtlindring är överskattad!

    Den här låten är till dig Yvonne, som tack för dagens inlägg!
    http://m.youtube.com/watch?v=r04CkrZiPdc
    (Uno Svenningsson Andas genom mig)

    Snart är det sommar! 🙂

    1. Tack för sången och kommentaren, Miisu! Jag tror också på andningens och avslappningens betydelse vid olika smärttillstånd. Men jag tänker också att smärta är en viktig signal, som man inte ska ignorera. Om smärtan faktiskt är farlig, “ska” den inte gå att andas bort. Själv har jag nytta av avslappningen i många sammanhang, som sagt var. Fast det finns smärtor som jag inte lyckas andas bort – som t.ex. huvudvärk och mensvärk. Det kanske skulle gå om jag skulle ha möjlighet att vila tills tillståndet går över. Tyvärr har man ju sällan det. Om man har huvudvärk eller mensvärk på morgonen, och inte är så illa däran att man kräks, känns det inte motiverat att sjukskriva sig. Då blir det så som jag minns att nån sa i ett tv-reklaminslag på finska för många år sen: “Kun särkee, mutta sinun täytyy mennä, ota…” Jag minns inte vilket preparat man gjorde reklam för, men nog att jag höll med om saken – om man “måste” iväg, så är det bra att det finns värkmedicin. Hur sunt det sen är att slänga i sig medicin och tvinga sig att göra det ena och det andra trots att kroppen protesterar, är sen en annan sak.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s