adjö, 2012

Jaha, och hur kan Året Då Jag Fyllde 50 År redan vara över???

Men det har varit ett bra år. Ett jobbigt, men bra år. Om jag väljer ut fem bra saker som inträffade under 2012, skulle listan kunna se ut så här: (nej, det måste bli sex saker. Nej, sju 🙂 Nej åtta… Nej, nio….)

  1. Jag fick en hund ❤
  2. Jag fick uppleva en fin Islandsresa i trevligt sällskap
  3. Jag blev sjukskriven och fick äntligen… mandat, eller vad jag ska kalla det, att verkligen släppa taget. På riktigt. Eller var det jag själv som äntligen gav mig ett sådant mandat?
  4. Jag beviljades FPA-stödd psykoanalytisk psykoterapi, den är en stor kraftkälla, även om den tar ner mig mer eller mindre fullständigt till förvirringens gräns två gånger per vecka…
  5. Jag fick ägna mig åt massor av lugnt och skönt skäriliv
  6. Jag fick uppleva en romantisk kryssning på tumanhand med maken
  7. Jag fick, tillsammans med min familj, köpa en lägenhet i stan. Ett privilegium att ha en sådan tillflyktsort för den som behöver.
  8. Jag fick en nystart för ett tränande som verkligen passar mig, just nu. Det är så skönt att se att jag orkar åtminstone NÅGOT och har potential, trots allt jag har tvingats släppa.
  9. Jag fick dansa som passista, solodansare, i karnevalsamban. Det gick inte perfekt, men med tanke på mitt hälsotillstånd gick det BRA.

Den svåra och jobbiga saken avstår jag från att diskutera i offentligheten. Men just nu känns det som att det är bara en 🙂 om man tänker 2012. Och DET, mina vänner och läsare, är väl verkligen något att glädjas över. Det positiva vs det negativa 9-1!

Och det här gällde helt och hållet och übersjälviskt bara mig. Sen har det hänt allt möjligt bra och dåligt överallt i världen. Människor med depression är och behöver få vara just så här egocentriska ett tag. 😉

Gott Nytt År!

Advertisements

7 thoughts on “adjö, 2012

  1. Bra med skrivna årskrönikor ibland så man ser att det finns mycket att vara tacksam för. Åtminstone jag har en tendens att låta jobbiga saker uppta för mycket av tänkandet och överskugga det trevliga i livet.Det är nu exakt 20 år sen jag upplevde den allra jobbigaste perioden i mitt liv, då en tung utmattningsdepression ruvade över mig.Det är också den period som lärt mig mest om mig själv och hur livet kan vara.Med hjälp av medicinering och terapi blev jag frisk.Eller friskare,kanske jag borde säga. Det finns nog en skörhet kvar och jag har lärt mig sätta gränser.Att gå i psykoterapi under två års tid,var det bästa jag nånsin gjort. Tungt mellan varven,men för mig var det rena lottovinsten. Nåt varje människa,sjuk eller frisk,skulle vara unnade att få uppleva.Jag blev nog mer levande som människa efter det,mer genuin,på nåt sätt.

    1. Vad bra det låter, Måsa-mållon! Över lag har jag lättare att låta de trevliga sakerna överväga, men ibland blir det bara för mycket av det ena och det andra i livet. Man säger “allt gaar tå e haar ti gaa”, men det är inte sant. Ibland går det bara inte, och då måste man få stanna upp och få den hjälp och den vila som behövs. Just nu mår jag oerhört bra. Åtminstone så länge jag får ha det så här, lugnt och skönt och kravlöst. Det behövs för att krafterna ska återvända. Men jag tror också att det kommer att finnas en stor skörhet kvar hos mig, det har det gjort efter tidigare “krascher” också, och då har de ändå varit lindrigare. Varje krasch tar liksom en bit med sig som man aldrig får tillbaks. I stället kanske man får något annat…

  2. I era kommentarer ovan är ni inne på ett område som intresserar mig oerhört. Jag märker också att ni hunnit skaffa er erfarenheter och insikter på området. Jag har också varit riktigt vid gränsen och nosat på. Jag har inte tid att berätta om det nu. En annan gång.
    Jag tycker i alla fall att det viktigaste jag lärt mig av mitt eviga tränande och tävlande har varit att börja inse sambanden mellan överansträngning av olika slag och sjukdom av allehanda slag. Däribland just utmattning, utbrändhet o.dyl.

    1. Där är vi helt överens, Rune. Om det blir för mycket, säger någon del (eller flera) av kroppen ifrån på olika sätt. Och vad det är som blir för mycket är oerhört varierande, både från person till person och hos samma person under olika delar av livet. Det är sällan så att man kan peka ut en enskild sak (annat än möjligen som droppen som fick bägaren att rinna över), utan det handlar om en samverkan mellan många faktorer. Vissa skador går att “återställa”, andra får konsekvenser för resten av livet.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s