Lucka 2 – första advent

Advent är en av de bästa tiderna på året, tycker jag. Det är fint med alla ljus, och med den förväntan som finns i luften. Att det dessutom kan finnas en viss stress i luften kan man försöka ignorera så gott det går. Det finns ingen anledning att stressa. Inte heller någon anledning att hysteriskt skruva upp förväntningarna på en viss dag (i regel julafton) som att allt borde hända då och alla borde träffas då (bäddat för konkurrens och besvikelse släkter emellan) och alla borde tindra, annars är allt förstört. För mig är advent och tiden fram till tjugondag Knut “jul”. Alltså juletider, då man kan träffas och umgås och fira och mysa med alla ljus, god mat osv. Man måste inte träffa alla samtidigt, och alla träffar är lika värdefulla.

Av någon anledning börjar kyrkoåret den första söndagen i advent, inte på nyårsdagen. Dagens gudstjänst är min favoritgudstjänst under året. Varje år klingar Hosianna lika fint, och fastän jag kan berättelsen om när Jesus rider in i Jerusalem mer eller mindre utantill, är det alltid lika spännande att höra den, trots att jag vet att lärjungarna inte stal åsnan utan lånade den och att de nog skulle lämna tillbaka den. Rätt generöst av åsneägaren, förresten, att lita på dem och låna ut åsnan sådär utan vidare. En sak som jag har funderat på är att åsnor måste vara väldigt starka. Och snälla. Det sägs ju att det var ett åsneföl som Jesus red på. Tänk att åsnans rygg höll för en fullvuxen karl! Och att åsnan inte protesterade mot att bli haffad av främmande människor och riden till Jerusalem sådär oförhappandes. Undrar om åsnemamman blev bekymrad och skriade när hennes föl försvann.

Advent betyder ankomst. Ad-vänt får mig också att tänka på väntan. Man väntar på julen, och på Jesusbarnet. Där brister logiken i kyrkoåret, tycker jag. Att han rider in i Jerusalem för att sen födas om fyra veckor? Jag minns att jag frågade en av våra tidigare kyrkoherdar om den saken en gång, och fick en förklaring i stil med att kyrkoåret är strukturerat som en grundkurs i kristendom, inte som en kronologisk berättelse.

Advent är också egentligen en fastetid. En tid för eftertanke och förberedelse. Om den “riktiga fastetiden” före påsk på många sätt har förlorat sin betydelse i dagens samhälle, har den lilla fastetiden gjort det ännu mer, åtminstone om man tänker på det överflöd av mat och dryck som förekommer på alla julfester, med början redan i oktober. Men man kan väl tänka efter och förbereda sig fastän man äter, hoppas jag.

En sak som verkligen stämmer till eftertanke när det gäller berättelsen om Jesus som rider in i Jerusalem är fenomenet massuggestion. Det är tragiskt att tänka att människor som  jublar och ropar “Hosianna” efter en tid lika ivrigt kan ropa “korsfäst”. Filmen “Life of Brian” är en av mina favoritfilmer. Den visar verkligt tydligt på det här fenomenet, och på vikten av eftertanke. Och den är inte hädisk mot Jesus, den är kritisk mot människorna. Se den om du inte har sett den tidigare, och tänk efter hur du reagerar. Följer du massan, eller vågar du tänka själv och stå för det du tänker och känner?

Jag önskar alla en lugn, skön, glad och givande adventstid. Att just du får just en sådan advent som du vill ha. Det tänker i alla fall jag se till att jag får.

Hosianna i höjden!

 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s