En “fördel” med den lindriga version av depression och utbrändhet som jag drabbats av, om man nu kan tala om fördelar i ett sånt sammanhang, är förlusten av känslor. Inte så att jag skulle ha blivit fullständigt okänslig, nejdå. Men det måste vara fråga om någon form av inre försvarsmekanism, som skyddar en från att känna det jag inte orkar med att känna. Tillståndet är bortom stress och bortom upprördhet, en dåsig apati där saker och ting inte spelar så stor roll längre.
Gränsen mellan depression/utmattning och vanliga perioder av nedsatt ork och nedstämdhet är flytande. Visst har jag haft många liknande symtom tidigare, men de har gått över. Det är intensiteten och varaktigheten som bidrar till fastställandet av diagnos. En sak som jag iakttog som ett varningstecken hos mig själv under våren var bristande empati. Att inte längre låta sig beröras och röras på djupet av andras bekymmer… det är som sagt var en försvarsmekanism, men den känns inte särskilt sympatisk. Då man av naturen är en sån som bryr sig.
Det skylls ofta på jobbet, och visst utgör jobbet en stor del av en heltidsarbetande människas tillvaro. Och visst är det negativt, åtminstone för oss känsliga, oambitiösa personer som inte orkar så mycket att dras in i ett system som fordrar ständig utveckling. Det är inget specifikt för min arbetsplats – jag trivs mycket bra med mitt jobb som sådant – det förekommer inom många områden. Man ska inte stagnera, man ska ständigt fortbilda sig, producera och utvecklas. Det räcker liksom inte med att man är hyfsad på det man gör och troget kämpar vidare med det. Att som individ kämpa mot systemet, hålla huvudet högt och tänka att arbetslivet också måste ha utrymme för oss som bara orkar jobba halvhjärtat, det är en kamp mot väderkvarnar. En kamp som jag tror att jag blivit allt bättre utrustad för. En tyst, stilla kamp, en kamp som på något sätt måste föras utanför mig, utanför det som är jag, medan jag själv finns kvar inne i bubblan av lätt apati, med ett litet världsfrånvänt leende på läpparna och mantrat “det är bra nu”. Är det månne något av detta som kan läsas in i “när jag är svag, då är jag stark”? För samhället, Livet, kommer inte att fungera om det bara är de starka som räknas. Vi är många som är svaga, och det måste samhället inse så småningom. Jag vet av egen erfarenhet hur snacket kan gå – “verksamheten fungerar inte om vi har flera som måste jobba med specialvillkor”. Men då måste vi rannsaka verksamheten, och få den att fungera med de resurser vi har! Också vi svaga har något att ge.
En avigsida hos tillfrisknandet, om man kan säga så, är att man börjar känna mer igen. Jag hoppas att jag kan behålla något av det positiva hos apatin, trots att det känns bra att börja känna glädje och iver inför det ena och det andra. Att jag håller ivern på en måttlig nivå – och den nivån kan ingen annan än jag själv ställa kriterier för – och inte förivrar mig…
Vonnes välsignelser och vedermödor 