förstå

I dikten som jag skrev medan jag inte riktigt orkade skriva eller läsa nämner jag något om att “be mig inte förklara”. I samband med att orden Det är bra nu kom till mig var det också en annan sak som kom till mig mycket starkt. Ingen behöver förstå.

Vi människor söker så ofta bekräftelse och förståelse av varandra. Vi vill få uppskattning och erkännande för det vi är och för det vi gör. Men eftersom vi också värderar olika saker olika högt, och aldrig till fullo kan sätta oss in i den andra människans situation är det lätt hänt att vi, avsiktligt eller oavsiktligt, ifrågasätter, kritiserar, förlöjligar, hånar, föraktar osv. det som den andra människan är eller gör. Ibland i bästa välmening, ibland tanklöst, ibland sensationslystet eller elakt.

När det slog mig att ingen behöver förstå, det räcker att jag vet, kändes det också som en befrielse. Folk behöver inte förstå, och jag måste inte förklara.

Bekräfta, älska och respektera kan vi fastän vi inte förstår.

Advertisements

2 thoughts on “förstå

  1. Jag kom att tänka på en “bekant”, eller vad man nu ska kalla dessa personer som kommer och går i ens liv…det stör mig alldeles oändligt att jag inte minns vad hon hette, varken för- eller efternamn. Jag minns hur hon såg ut och hur hennes röst lät och hurudana kläder hon brukade ha på sig, men inte vad hon hette. Vi delade rum på avd.3 på psyk.enheten, hösten 04 (tror jag). Då var hon bara “lagom deprimerad” och det var ingen stor fara på taket. Hon var till professionen massör och hade egen mottagning, så vi som brukade samlas runt teven om kvällarna fick vår dagliga nack- och axelmassage. Några månader senare såg jag henne på mentalvårdsbyrån..som sinnebilden för apati. Hon satt som en stel pinne i soffan i väntrummet och jag kände först inte igen henne. Hon svarade knappt på tilltal, och i min hjälplöshet satt jag bara tyst. Några veckor senare hörde jag att hon var död. Hon hade lagt sig framför tåget vid järnvägsövergången i Gamla Vasa.
    Ett antal av mina mer flyktigt bekanta har begått självmord. Dessvärre har också ett par av mina allra närmaste gjort det. Och precis där slår du huvudet på spiken; bekräfta, älska och respektera fastän vi inte förstår. Vare sig de finns eller inte finns ibland oss.

    1. Tack för den berörande kommentaren, Haje. Något av det jobbigaste som finns som medmänniska är då man försöker bekräfta, älska, respektera, finnas där, lyssna, hjälpa, hänvisa vidare till “såna som kan” osv. och det ändå liksom blir otillräckligt… Ibland kan den hjälplösa tystnaden vara det bästa, ibland borde man kanske göra mera… men hur ska man kunna veta vad som är bäst? Man våndas över sin egen otillräcklighet hur man än vänder på saken. Kram!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s